Annons
X
Annons
X

Rädslan som det politiskt normala

DET NYA SVERIGE Med ord som ”bloggbävning”, ”nätdemokrati” och ”deltagarkultur” har det civila samhället delvis förändrat inriktning. Men har det också bytt innehåll? SvD inleder i dag en serie om Sverige i FRA-debattens spår. Det som hänt, skriver Lena Halldenius, är inget mindre än att Sverige åsidosatt sin egen grundlag.

Många samlades utanför riksdagen för att demonstrera inför FRA-beslutet.
Många samlades utanför riksdagen för att demonstrera inför FRA-beslutet. Foto: LINDA FORSELL

I FRA-LAGENS SPÅR

I en tid av stora politiska omvälvningar, folkliga uppror och så några nya vingelbenta konstitutioner avsedda att garantera folklig kontroll över den politiska makten, publicerades en liten essä. Den hette ”Zum Ewigen Frieden” (”Den eviga freden”); året var 1795. På ett fyrtiotal torra och ganska ogästvänliga sidor slår författaren, den preussiske professorn i filosofi Immanuel Kant, in två poänger som fortfarande torde ringa i öronen på varje politiskt litterat person. Den första poängen handlar om vad som krävs för fred och den andra om vad som krävs för rättvisa.

I likhet med den engelske filosofen Thomas Hobbes 150 år tidigare framhåller Kant att krig inte nödvändigtvis involverar strid, blod och död. Krig är skräck, rädslan för att bli attackerad, känslan av att man alltid måste vara på sin vakt även då ingenting händer. Därmed är inte heller frånvaro av strid tillräckligt för att fred ska råda. Fred kan inte beskrivas i militära termer; fred är ett rättsligt tillstånd. Fred kan inte förhandlas fram av män i uniform; den kan bara regleras fram av folkligt tillsatta delegater. Poängen med att ha stater är att säkra fred. Den funktionen kan en stat fylla enbart om den är en representativ demokrati med en konstitution som säkrar individuella fri- och rättigheter mot risken att makthavare skor sig själva. Kort sagt, en rättsstat.

En av förutsättningarna för att en stat ska vara en rättsstat är att den lever upp till ett rättvisekrav. Det är Kants andra poäng. Detta grundläggande rättvisekrav utgörs av principen om offentlighet. I det fördolda och sekretessbelagda kan maktens aktörer göra vad som helst; i offentlighetens ljus står de under medborgarkollektivets kontroll. Denna kontroll utgör den mest effektiva begränsningen på vad det är möjligt för makten att göra. Utan offentlig granskning är maktmissbruk oundvikligt och fred en fåfäng förhoppning. Det är alltid farligt att ge folk makt. Makt förför och stiger en åt huvudet, även då man fått den under demokratiska former. Därför måste också folkligt tillsatta delegater stå under kontinuerlig medborgarkontroll.

Annons
X

Inför riksdagens omröstning om FRA-lagen tidigare i sommar var det någon som delade ut George Orwells 1984 till våra folkligt tillsatta delegater. Det var måhända effektivt inom kategorin yxretorik, men som grund för reflektion skulle jag hellre delat ut ”Den eviga freden”. Så här drygt 200 år senare ligger Kants fredsessä om rättvisan, lagen och den offentliga debatten som ett uppfordrande soundtrack till den mest politiskt intressanta sommaren på länge.

Vad är det egentligen som har hänt? Riksdagen har med ett enkelt majoritetsbeslut åsidosatt svensk grundlag som uttryckligen säger att det allmänna inte får lov att undersöka ”brev eller annan förtrolig försändelse” och inte heller avlyssna ”telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande”.

På denna remarkabla uppvisning i politisk fräckhet kan man lägga olika tolkningar. En är smått konspiratorisk: Makten förför; det är läckrare med signalspaning än med rättigheter. Det är också politiskt intressant att hålla folk rädda. Helst ska de vara rädda för något vagt och obestämbart som sker i det fördolda. Detta något kan man skydda dem mot enbart genom något annat som också är vagt, obestämbart och sker i det fördolda, något som är smart och svårt och får folk att känna sig lite dumma. Folklig opposition blir då ett strategiskt problem, som ska avvärjas.

En annan tolkning är att politiken lider av ett Tony Blair-syndrom: Makthavarna i regeringen tror på kvasireligiöst allvar att de är särskilt skickade att veta vad som är rätt och tror på samma kvasireligiösa allvar att folk är benägna att helt enkelt lita på det. Folklig opposition blir då ett pedagogiskt problem, en missuppfattning, som man löser genom att förklara en gång till.

Oavsett vilken tolkning som är mest sann finns en del intressanta missbedömningar här. Det visade sig för det första att människor inte var speciellt rädda. Om man inte ser någon anledning att tycka att man lever i ett krigstillstånd ser man inte heller någon anledning att acceptera krigslagar. Det visade sig för det andra att motståndet var ett i sann mening medborgerligt sådant. Det vill säga, den folkliga oppositionen gjorde sig inte till språkrör för något strategiskt intresse, inte heller för den lilla människan som behöver få veta lite mer, utan för konstitutionen och för det som är rätt.

För Kant utgjorde den representativa demokratins rättsliga instrument garantin för fred genom ett institutionellt avskaffande av rädslan. Regeringspartierna använde samma rättsliga instrument i ett försök att vardagliggöra kriget, att skriva in rädslan som det politiskt normala: undantagstillstånd som normaltillstånd. Hade de läst ”Den eviga freden” hade de sluppit bli så förvånade över det som hände sedan. Det spelar ingen roll om det är bloggare på nätet, arga skattebetalare på insändarsidorna, partimedlemmar eller föräldralediga morsor och farsor på kafé som morrar över FRA-lagen. Det är bevekelsegrunden för protesten som gör den till en politisk handling: Vi är medborgare, inte skräckslagna får.

Följ FRA-debatten svd.sesam.se

Lena Halldenius

Annons
Annons
X

Många samlades utanför riksdagen för att demonstrera inför FRA-beslutet.

Foto: LINDA FORSELL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X