Annons

Rädsla för träbrist gav järnbruken deras platser

”Många svenska järnbruk på 1700- och 1800-talen låg i trakter som saknade malmförekomster. Varför? Hade det inte varit mycket smartare att lägga dem så nära gruvorna som möjligt för att slippa kostnaden för att transportera malmen?”

Publicerad
Engelsbergs bruk.
Engelsbergs bruk. Foto: Mikael Gustafsson/IBL

Det kan man tycka, men faktum är att det var tvärtom. Det rörde sig om en centralstyrd näringspolitik med långsiktig planering. Under medeltiden hade det varit självklart att järnet skulle bearbetas i samma trakt som man bröt malmen, exempelvis i Bergslagen. Detta förändrades från och med 1630-talet, eftersom statsmännen månade om tillgången på bränsle och träkol. Det gick åt stora mängder trä såväl vid malmbrytningen som vid tackjärnssmältningen och det slutliga stångjärnssmidet. Om allt detta ägde rum i samma bygd riskerade – menade man – träet att ta slut. Alltså borde de senare elementen i bruksnäringen lokaliseras till andra platser, företrädesvis glest befolkade områden med ont om malm men gott om skog.

Engelsbergs bruk.

Foto: Mikael Gustafsson/IBL Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons