Recension

DynamiteRäddas av fina melodier

Under strecket
Publicerad
Annons

En gång var Jay Kay acid jazz-rörelsens lilla gullgosse som skuttade runt i tokiga hattar med en ogenerad joint i handen och sjöng fina saker om planetens tillstånd. Han ägde 1992. Allt lugnt så långt. Men att han fem album senare med låttitlar som Starchild försöker få oss att damma av våra Puma Clyde-modeller och minnas hur vi dansade till Blow yor mind den där sommaren för längesen känns inte så fräscht. Dynamite räddas av fina melodier och ett ganska beundransvärt diskohantverk, inte minst låter den svalkande Seven days in sunny
june med rader som ”drinking wine & killing time” oförskämt bra i dessa dagar. Men det är lätt att somna i hängmattan när det är Jamiroquai som vaggar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons