Annons

Räddades ur vågorna – nu väntar de på att livet ska börja

Tre månader efter att syriska familjen Swirakly fick sitt uppehållstillstånd har inget hänt. Det beslutades att de får bo kvar i kommunen där de bor – men ingen berättade det för dem. Ett år efter att de räddades ur vågorna av Gula Båtarna tär sysslolösheten.

Publicerad
Familjen Swirakly hemma i lägenheten i Borås. Tarek är i Sverige med frun Abeer och treårige sonen Ziad. Deras dotter Laean dog i vågorna sedan Gula båtarna larmats för sent. De fick en ny dotter i oktober 2016 som döptes till Malin efter SvD:s Malin Hoelstad som var med och försökte livrädda Laean på räddningsbåten i Medelhavet.
Familjen Swirakly hemma i lägenheten i Borås. Tarek är i Sverige med frun Abeer och treårige sonen Ziad. Deras dotter Laean dog i vågorna sedan Gula båtarna larmats för sent. De fick en ny dotter i oktober 2016 som döptes till Malin efter SvD:s Malin Hoelstad som var med och försökte livrädda Laean på räddningsbåten i Medelhavet. Foto: Malin Hoelstad

Raqqa, Syrien den 27 oktober 2015

Treåriga Laean trevade efter pappa Tareks hand i baksätet på minibussen. Det var en stjärnklar natt när flykten inleddes. Som kurder flydde de från våldets Raqqa där IS våldtog och spred terror. Laean pratade högt under stjärnorna, om hur hon längtade efter de nya kompisarna i Europa – för själv hade hon inga.

Ett halvt dygn senare drunknade hon i Medelhavets vågor, 20 meter från Europas strand.

Annons

Borås, Sverige den 6 december 2016

Myndighetskuvertet var vitt. Tarek Swirakly öppnade det först efter en lång stunds väntan vid matbordet i rivningshuset i Borås, där de asylsökande fick bo. Runt matbordet var förväntanskänslan stark.

Där satt Tarek satt med sin fru Abeer, i grunden lärare, och treårige sonen Ziad. Mitt på rumsgolvet stod barnstolen med familjens nya centralfigur: den månadsgamla dottern Malin i rödvit sparkdräkt. Inuti brevet låg asylbeskedet efter över ett års väntan: ”Ni har beviljats permanent uppehållstillstånd”.

Känslorna. Lättnaden. Nu skulle det nya livet öppna sig.

1/2

Khaled är här med sin sexårige son Rodan. Här är de på väg till skolan. Khaleds fru Nazi, sonen Abid och dottern Sham är fortfarande kvar i Syrien.

Foto: Malin Hoelstad
2/2

Abeer med barnen Ziad vid tv:n och lilla Malin som föddes i höstas och blev ljuset i mörkret efter den avlidna dottern Laean. I förgrunden står Khaleds son Rodan.

Foto: Malin Hoelstad

Borås, Sverige den 20 februari 2017

Nära tre månader sedan glädjebeslutet har inget hänt. Smutsen bildar ett jordbrunt lager på den en gång vita plåtfasaden. Vi går upp till trean i rivningshuset. Utanför har Tareks bror Khaled Swirakly och sexårige sonen Rodan mött upp. Även de var en viskning från döden på Medelhavet, fastklamrade på en plywoodskiva för drygt ett år sedan. När vi går in blåser Khaled ut sista rökpuffen och stoppar nogsamt den släckta cigarrettfimpen i jackfickan.

Vi vill starta våra liv. Lära oss språket och börja jobba. Nu kan vi inte göra någonting.

Den förre kassören på Pepsi Colas syriska finansavdelning torkar med lugna rörelser sina blanka bruna kostymskor mot dörrmattan. En meter efter honom stannar sexårige sonen Rodan och torkar sina skor lika nogsamt.

Familjerna bjuder på maträtten Bamie: nötkött med okra – som ser ut som små saltgurkor och snart sitter vi alla vid bordet.

Familjen Swirakly kom mitt i den stora vågen av flyktingar från krigets Syrien hösten 2015. Nu är det är måndag. Under den gångna helgen har en stor debatt blossat upp efter att USA:s president Donald Trump i ett tal låtit påskina att det skett ett terrordåd i Sverige på fredagskvällen på grund av den stora invandringen.

Medelklassfamiljen framför oss flydde till Sverige från en vardag av så gott som dagliga terrordåd av IS i Syrien.

Det piper i våra telefoner. Nu har Trump skrivit på twitter igen.

”Fejkmedierna försöker säga att den storskaliga invandringen till Sverige fungerar utmärkt. INTE!” skriver presidenten på Twitter.

– Vi vill starta våra liv, säger Abeer och fortsätter:

– Lära oss språket och börja jobba. Nu kan vi inte göra någonting eftersom vi inte är kommunplacerade.

Rodan har kommit hem från skolan. Han har fått en bok på svenska som heter ¨Vem är kär i Abel Svensson¨. Han har också med sig en lapp om kompisfotboll senare i vår. Lite normalitet - mitt i en delad familj förlamad av saknad och väntan.
Rodan har kommit hem från skolan. Han har fått en bok på svenska som heter ¨Vem är kär i Abel Svensson¨. Han har också med sig en lapp om kompisfotboll senare i vår. Lite normalitet - mitt i en delad familj förlamad av saknad och väntan. Foto: Malin Hoelstad

Efter godkänd asylansökan inleds integreringen i det svenska samhället på tre sätt: Språkpluggande på SFI och intassande på arbetsmarknaden genom ett tvåårigt så kallat etableringsprogram, men allt kretsar runt att få en kommunplacering – vilket kan ske i hela landet.

Det är ju över tre veckor sedan. Varför har ingen berättat för oss? Men de har kanske mycket att göra.

Det är efter det som livet med uppehållstillstånd kan inledas på riktigt.

Arabiskt kaffe med mustig kropp ångar i kaffekopparna framför oss. Vi har ringt Migrationsverket i förväg och fått information: Abeer och Tarek var på så kallat etableringssamtal den 3 januari och kommunplaceringssamtal den 27 januari. En vecka senare, den 3 februari fattades beslut om kommunplacering – här i Borås.

Vår översättare Ahmad berättar för familjen.

Abeers panna veckas. Hon fångar sin mans oroande blick. Ber oss upprepa det sista om kommunplacering innan hon säger:
– Det är ju över tre veckor sedan. Varför har ingen berättat för oss?

Hon vänder ner blicken.

– Men de har kanske mycket att göra.

En bil accelererar utanför. Och de berättar om sina drömmar. Abeer vill fortsätta som lärare, ett bristyrke, och Tareks bror Khaled kan tänka sig att jobba på en bondgård. Han tittar på oss. Han har varit på ett etableringssamtal den 5 december och kommunplaceringssamtal den 20 december. Men i hans ärendemapp har därefter inget hänt. Med jämna mellanrum under två månader har han satt sig på buss 1 och åkt in till Migrationsverket i Borås och frågat. Han har gott om tid.

1/3

Pappa Khaled håller Rodans hand när sonen provar att åka skridskor för första gången.

Foto: Malin Hoelstad
2/3

Rodan och Khaled.

Foto: Malin Hoelstad
3/3

Khaled har tagit med sig Rodan till skridskobanan i stadsparken i Borås.

Foto: Malin Hoelstad

Vi följer med Khaled och Rodan till skridskobanan i Borås stadspark. Khaleds fru Nazi och sonen Abid och dottern Sham är kvar i syriska staden Latakia. Det är lugnt där de bor, men strider pågår i stadens utkant.
Khaled börjar berätta i bilen. Stötvis. När han fick sitt uppehållstillstånd samtidigt som de andra i början av november kunde han äntligen ansöka om anhöriginvandring. Hans stora mål.

Men hans familj måste ta sig till en svensk ambassad för intervju. I Syrien finns ingen och länderna i närområdet krävde visum för syrier – som de inte fick. Ett Moment 22 uppstod.

Till slut öppnades en dörr på glänt: De kunde åka till Sudan, där frun Nazi har en systerdotter. De har nu en intervjutid där den 30 maj klockan 13.00.

Isen i Borås stadspark ligger under flera centimeter vatten. Rodans ben skelar - han ska åka skridskor för första gången och pappa Khaled håller i honom.

– Ja, bra, roligt! ropar Rodan innan han drattar på ändan med ett jätteskratt. Han säger enstaka ord på svenska, ännu inte hela meningar.

Samling i förskoleklassen. Rodan har avsagt sog den arabiska tolken och försöker förstå all svenska själv. Från vänster i ringen Harris, Semra, Rodan, Molly och Sebastian.
Samling i förskoleklassen. Rodan har avsagt sog den arabiska tolken och försöker förstå all svenska själv. Från vänster i ringen Harris, Semra, Rodan, Molly och Sebastian. Foto: Malin Hoelstad

Trettioåtta, trettionio och vad kommer sedan.... Rodan!

Borås tisdag den 21 februari 2017

Far och son håller handen under tiominuterspromenaden till skolan. Rodan går i en förskoleklass.

Klockan 08.00 sitter alla tjugo barn i en ring på en blå matta. Rodan sitter i skräddarställning mellan Semra och Molly. Lärarinnan Joan Nsoh står vid whiteboarden. Hon räknar, och delar ut frågor på löpande band. Det går snabbt.

– Trettioåtta, trettionio och vad kommer sedan.... Rodan!

Det blir tyst. Rodan ser ut som om han har en hel roman på tungan. Molly bredvid honom tittar ner i mattan.

– Fyrtio, ropar Rodan till slut och strålar.
Efteråt ska de gå till biblioteket två och två. Lärarinnan ropar ut namn - som ska välja sin parkompis. En fasa för den som saknar vän. Rodan är inne på sin tredje svenska bostadsort på ett år. Han tittar ner i den blå mattan. Lärarinnan räknar upp en efter en, som väljer kompisar som glädjestrålande kliver upp. Ingen väljer Rodan.

– Rodan, säger hon till slut, som nu ska välja.

Han tittar sig om. Två kompisar räcker upp handen och ropar att han ska välja just dem. Rodan går snart leende ut med en av dem.

Rodan går i förskoleklass i Erikslundskolan. Här får han en kram av läraren Sylvia Johansson.
Rodan går i förskoleklass i Erikslundskolan. Här får han en kram av läraren Sylvia Johansson. Foto: Malin Hoelstad / Svenska Dagbladet

Om det ska dröja ytterligare ett halvår efter min frus intervju. Då blir det väldigt tufft.

Lärarinnan Joan Nsoh står i korridoren och tittar efter pojkarna.

– Det går bra för Rodan, han vill inte längre ha någon tolk, han förstår det mesta och är väldigt öppen och skaffar sig kompisar lätt. Det kommer att gå bra.

Vi frågar hur Khaled mår. Han har varit deprimerad men säger han säger att det är bättre.

– Men om det ska dröja ytterligare ett halvår efter min frus intervju. Då blir det väldigt tufft.

Alla utom Rodan har det tufft med språket. Vi berättar att Migrationsverkets presstjänst berättat för oss att kommunerna har en skyldighet enligt skollagen att ge dem SFI-undervisning om man fått uppehållstillstånd, även om man inte har blivit kommunplacerad.

Khaled sjunker ihop. Det visste han inte.

– I morgon ska jag gå och försöka få SFI-undervisning, säger han sammanbiten.

Rodan med klasskompisarna Semra (t.v.), Molly och Sebastian.
Rodan med klasskompisarna Semra (t.v.), Molly och Sebastian. Foto: Malin Hoelstad

Borås den 22 februari 2017

Khaled tar bussen till Arbetsförmedlingen, där man säger att han ska gå till Migrationsverket. Han går de 300 metrarna dit och får beskedet att han ska gå till Arbetsförmedlingen.

Då orkar han inte mer den dagen och åker hem.

Khaled och Rodan kämpar för sina liv i Medelhavet  precis innan räddningen i oktober 2015. Det var SvD:s Malin Hoelstads sista bild den dagen innan hon lade ifrån sig kameran och började rädda liv. "Om räddningsbåten kommit fem minuter senare hade vi inte överlevt", berättade Khaled för SvD senare.
Khaled och Rodan kämpar för sina liv i Medelhavet precis innan räddningen i oktober 2015. Det var SvD:s Malin Hoelstads sista bild den dagen innan hon lade ifrån sig kameran och började rädda liv. "Om räddningsbåten kommit fem minuter senare hade vi inte överlevt", berättade Khaled för SvD senare. Foto: Malin Hoelstad
Annons
Annons

Familjen Swirakly hemma i lägenheten i Borås. Tarek är i Sverige med frun Abeer och treårige sonen Ziad. Deras dotter Laean dog i vågorna sedan Gula båtarna larmats för sent. De fick en ny dotter i oktober 2016 som döptes till Malin efter SvD:s Malin Hoelstad som var med och försökte livrädda Laean på räddningsbåten i Medelhavet.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 11

Khaled är här med sin sexårige son Rodan. Här är de på väg till skolan. Khaleds fru Nazi, sonen Abid och dottern Sham är fortfarande kvar i Syrien.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 11

Abeer med barnen Ziad vid tv:n och lilla Malin som föddes i höstas och blev ljuset i mörkret efter den avlidna dottern Laean. I förgrunden står Khaleds son Rodan.

Foto: Malin Hoelstad Bild 3 av 11

Rodan har kommit hem från skolan. Han har fått en bok på svenska som heter ¨Vem är kär i Abel Svensson¨. Han har också med sig en lapp om kompisfotboll senare i vår. Lite normalitet - mitt i en delad familj förlamad av saknad och väntan.

Foto: Malin Hoelstad Bild 4 av 11

Pappa Khaled håller Rodans hand när sonen provar att åka skridskor för första gången.

Foto: Malin Hoelstad Bild 5 av 11

Rodan och Khaled.

Foto: Malin Hoelstad Bild 6 av 11

Khaled har tagit med sig Rodan till skridskobanan i stadsparken i Borås.

Foto: Malin Hoelstad Bild 7 av 11

Samling i förskoleklassen. Rodan har avsagt sog den arabiska tolken och försöker förstå all svenska själv. Från vänster i ringen Harris, Semra, Rodan, Molly och Sebastian.

Foto: Malin Hoelstad Bild 8 av 11

Rodan går i förskoleklass i Erikslundskolan. Här får han en kram av läraren Sylvia Johansson.

Foto: Malin Hoelstad / Svenska Dagbladet Bild 9 av 11

Rodan med klasskompisarna Semra (t.v.), Molly och Sebastian.

Foto: Malin Hoelstad Bild 10 av 11

Khaled och Rodan kämpar för sina liv i Medelhavet precis innan räddningen i oktober 2015. Det var SvD:s Malin Hoelstads sista bild den dagen innan hon lade ifrån sig kameran och började rädda liv. "Om räddningsbåten kommit fem minuter senare hade vi inte överlevt", berättade Khaled för SvD senare.

Foto: Malin Hoelstad Bild 11 av 11
Annons
Annons
Annons
Annons