Annons
X
Annons
X

Quick-debatten har fått fel fokus

Vi kommer aldrig få reda på om Thomas Quick (Sture Bergwall) verkligen är oskyldig. Inte heller om det var rätt eller fel av Göran Lambertz att uttala sig. Men vi bör ta avstamp i Quick-fallet för en diskussion om rättssäkerheten när det gäller det svenska sättet att utreda brott. Det skriver Roberth Nordh, fd domare och rektor för Domstolsakademin.

Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick.
Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick. Foto: YVONNE ÅSELL

BRÄNNPUNKT | QUICK-FALLET

Vågorna svallar höga i Quick-debatten. Dessvärre har fokus kommit att felriktas. Diskussionen handlar om huruvida Thomas Quick (Sture Bergwall) är skyldig eller oskyldig? Är Göran Lambertz agerande försvarligt eller olämpligt? Visserligen intressanta frågor, men inte i ett större och mer långsiktigt perspektiv.

Ingen domstol kommer någonsin att fastställa om Thomas Quick verkligen är oskyldig. Inte heller kommer vi att få ett klart svar på om Göran Lambertz bort uttala sig som han gjort. Ingen av frågorna motiverar en sannings- eller granskningskommission.

Diskussionen bör i stället handla om andra frågor, där Quick-fallet bara är ett i raden som ger anledning till oro. Frågor av grundläggande betydelse för rättssäkerheten i det svenska brottmålsförfarandet.

Annons
X

1. Hur garanteras objektivitet under brottsutredningen?

Polis och åklagare ska under förundersökningen se lika mycket till det som talar för den misstänktes oskuld som för hans skuld. Ett återkommande inslag i fall där dömda personer frikänts efter resning är att polis och åklagare brustit i objektivitet, när man väl bestämt sig för att det finns en misstänkt. Och ju starkare misstanke, desto mindre fokus på sådant som talar mot misstanken. Det är ett mänskligt drag att vara mer aktiv för att söka stöd för sin tes än att motarbeta dess riktighet. Det ligger dock i yrkesrollen för polis, åklagare (och domare) att ibland kväsa allmänmänskliga beteenden.

Uppenbarligen lyckas man inte alltid med det. Antalet uppmärksammade fall där det brustit är för många för att man bara kan skylla på den mänskliga faktorn. Man måste fråga sig om det rådanden systemet för hur en brottsutredning genomförs ger tillräckliga garantier för den misstänktes rättssäkerhet. Krävs andra och nya kontrollstationer? Ska det i större och mer komplicerade utredningar alltid finnas en Djävulens advokat som ifrågasätter utredarnas åtgärder och slutsatser? Finns det vägar att stärka den misstänktes egen roll i utredningen?

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Quick-fallet innehåller flera exempel på förhållanden som borde ha följts upp noggrannare och redovisats tydligare, men andra resningsmål visar på mer flagranta misstag. Det speciella med Quick-utredningen är att polis, åklagare och försvarare bortsåg från alla de felaktiga uppgifter som Quick inledningsvis lämnade beträffande i stort sett samtliga mordfall. Tvärtom ansågs felaktigheterna styrka riktigheten i erkännandena, eftersom de låg i linje med den psykologiska teori som genomsyrade hela utredningen. Att berätta om det som hänt var så svårt för Thomas Quick att det var naturligt att han inledningsvis berättade närmast motsatt det riktiga (vänster i stället för höger, blond i stället för mörk osv). Ingen tycks ha funderat på om det kunde strida mot objektivitetsprincipen att förbehållslöst underkasta sig en sakkunnigs teoretiska utgångspunkter.

    Detta väcker naturligtvis också frågan om försvararens uppgift. Är den att verka för att den som vill bli dömd också blir det? Eller ska försvararen alltid, trots klientens erkännande, agera för att minimera risken för att någon döms felaktigt?

    2. Vad har domstolen för roll och ansvar?

    Domstolar ska inte bedriva egen utredningsverksamhet i brottmål, i den meningen att man aktivt ska efterforska ny bevisning. Domstolen har dock ett ansvar för att målet blir tillräckligt utrett. Bland domare finns ingen enhetlig uppfattning om hur aktiv eller passiv man bör vara. Lagstiftaren har medvetet valt att hålla en låg profil.

    I flera av Quick-fallen fanns en utpekad medgärningsman. Han hördes aldrig i domstol. I något fall tog domstolen upp frågan med åklagare och försvarare. Kanske borde domstolen, trots parternas inställning, självmant kallat medgärningsmannen? En större fråga är dock om domare allmänt bör vara mer aktiva för att beslutsunderlaget ska bli så fylligt som möjligt? Kanske ökar då möjligheten att upptäcka krackeleringar i bevismaterialet. Quick-fallet är långt från det enda där till exempel filmsekvenser har redigerats för att underbygga åklagarens tes.

    Att vara domare innebär bland annat att vara kritisk till det som sägs. Det förutsätter kunskap. Bevisprövning handlar ytterst lite om juridik. Att värdera bevisning kräver kunskap i psykologi, sociologi, rättsmedicin och så vidare. Inget av detta ingår i juristers grundutbildning. Genom Domstolskademin erbjuds domare numera viss grundläggande fortbildning. Som inom andra yrkesgrupper är dock de som har störst behov av utbildning minst benägna att gå. Förenas bristande kunskaper med en passiv domarroll finns risk att domaren sväljer även humbug med hull och hår.

    3. Behov av en genomsyn?

    Quick-fallet och ett antal resningsmål under de senaste tjugo åren indikerar att det finns brister i den svenska modellen för hur brottsmisstankar utreds och prövas. Brister som rör grundläggande frågor av betydelse för den anklagades rättssäkerhet. Det är detta debatten borde handla om. Det är detta en kommission borde ägna sig åt.

    Min misstanke är dock att dessa frågor är så stora att det finns många som är nöjda med att diskussionen fokuseras på Göran Lambertz och Thomas Quicks skuld eller oskuld.

    ROBERTH NORDH

    rådgivare och docent i processrätt, fd domare och rektor för Domstolsakademin

    Debattartiklar om Quick-domen:

    Annons
    Annons
    X

    Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick.

    Foto: YVONNE ÅSELL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X