Dick Harrison:Pulka-frågan väcker liv i uråldrig debatt

Pulkaåkning vid Västra Hamnen i Malmö. Arkivbild.
Pulkaåkning vid Västra Hamnen i Malmö. Arkivbild. Foto: Johan Nilsson/TT

Vad man får eller inte får göra på en begravningsplats är ett evigt trätomål. På medeltiden dansade folket på gravarna, till prästernas förtvivlan. I dag åker de pulka.

Under strecket
Publicerad

Kalkmålning med dansmotiv från Ørslevs kyrka i Danmark, 1300-tal.

Annons

Snön kom härom veckan till södra Sverige, vilket lockade ett icke föraktligt antal barnfamiljer att nyttja Skogskyrkogården – Stockholms största begravningsplats med utrymme för 100 000 gravar – för pulkåkning, något som inte uppskattades av kyrkogårdsförvaltningen och några av dem som infunnit sig för att minnas sina anhöriga. Många av pulkaåkarna(s föräldrar) stod dock på sig och menade att respekten besökarna emellan bör vara ömsesidig.

Ett nytt tvisteämne? Ånej. Misshälligheten är av gammalt datum. Folk har i alla tider haft motsatta åsikter om vad man får och inte får göra på kyrkogårdar. Seden att begrava de döda är en av Homo sapiens äldsta belagda kulturella aktiviteter; de tidigaste arkeologiskt påvisade begravningarna ägde rum för mellan 90 000 och 100 000 år sedan. I forntidens högkulturer var det inte ovanligt att prominenta gravar rentav skyddades av vakter. Orsaken var att det fanns värdefulla gravgåvor att stjäla, och kriminella har aldrig varit särskilt rädda för de magiska besvärjelser och den allmänna vidskepelse som omgärdat döden. Gravplundringar är också kända från vår egen järnålder – kungar, stormän och völvor som lades i högar riskerade att få påhälsning långt efter sin död.

Annons
Annons
Annons