Recension

AmadeusPubliken hukar för grisar i skränig Amadeus

Under strecket
Publicerad
Annons

Östgötateatern är sig inte riktigt lik. Salongen härbärgerar ett fruset regn av svin. Håriga grisar hänger från taket, ibland så nära sittplatserna att publiken får huka sig. Scenbilden består av färgglada oljefat och hundratals små lila paraplyer vilka hänger som mobila draperier. En gräll scenografi, lik en installation, till en gräll pjäs.
Östgötateatern spelar ”Amadeus” om Wolfgang Amadeus Mozart skriven av Peter Schaffer 1979. Pjäsen kom till efter att musikhistorikern Wolfgang Hildesheim 1977 publicerat en Mozartbiografi där han diskuterar och citerar några brev Mozart skrev till sin kusin, fyllda av tramsiga bajsskämt. Så föddes bilden av Mozart som ett fekaliefixerat barn, ett naivt kärl som Gud fyller med genial musik.
Pjäsen, som också filmades, är starkt bunden till boken. I dag framstår denna tolkning av Mozart som banal - särskilt om man, som på Östgötateatern, låter Amadeus enbart vara denna närmast autistiska 5-åring med falsettskratt.
Peter Schaffer försåg dock sin pjäs med en mer intressant konflikt. Den som agerar publikkontakt och berättarröst är en annan musiker: hovkapellmästaren Antonio Salieri som skrev 40 operor och hyllades enormt under sin livstid medan publiken var ointresserad av Mozart. Geniet dog utfattig 35 år gammal. Salieri överöstes med utmärkelser men straffades av försynen, menar Schaffer, genom att han insåg sin medelmåttighet. Schaffer målar romantiskt upp en bild av geniet som kanal för gudomlig källa.

”Amadeus” är dock en särdeles charmig och effektiv teaterpjäs. Schaffer vet hur man förför en publik. Regissören Annika Silkeberg slår dock gärna sönder det West End-smarta - främst genom scenbilden av Micha Karlewski, som jag överhuvudtaget inte förstår vad den har med texten att göra,
men också genom att sabotera vissa publikkniparstunder. Under en scen gör Amadeus om en marsch av Salieri, ur en entonig melodi växer en sommaräng. Här använder man dock ett elektroniskt instrument istället för hammarklaver - det låter, med förlov sagt, mest som tinnitus.
Annika Silkeberg gör en vildsint rockkonsert av ”Amadeus”, komplett med mikrofoner för skådespelarna. Det hela kryddas med en skvätt nycirkus. Salieris informatörer klättrar upp och ner från tågvinden. Slutet är omgjort. Här blir Salieri aldrig den som påskyndar döden för Mozart, däremot tar han på sig skulden för att bli ihågkommen av evigheten, nu när musiken han skrev är totalt glömd.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons