Annons

Sibelius enligt MäkeläPubliken borde jubla när jordens böner samlas

Klaus Mäkelä dirigerar Radiosymfonikerna i Sibelius sjätte och sjunde symfonier. Bengt Ny, Anna Ferriol de Ciurana, Hans Larsson och Chris Parkes på valthorn.
Klaus Mäkelä dirigerar Radiosymfonikerna i Sibelius sjätte och sjunde symfonier. Bengt Ny, Anna Ferriol de Ciurana, Hans Larsson och Chris Parkes på valthorn. Foto: Arne Hyckenberg

Det är både vackert och moraliskt uppbyggligt att omslutas av levande musik i pandemins syrefattiga isolering. Efter Klaus Mäkeläs konsert i Berwaldhallen önskar SvD:s Sofia Nyblom att musiker kunde få status som samhällsviktiga yrken.

Under strecket
Publicerad

24-årige Klaus Mäkelä tillhör ”det finska dirigentundret”.

Foto: Arne Hyckenberg

Så var det dags för lockdown igen, och medan konserthus och teatrar runt jordklotet stänger ner så är nordiska orkestrar återigen de enda som går till jobbet – men bara undantagsvis spelar de för publik. När Sveriges Radios symfoniorkester bänkar sig för en helafton med förste gästdirigenten Klaus Mäkelä får därför musikerna applådera varandra. Det är riktigt fint, inte minst efter kvällens inledande uppvisningsstycke för fyra valthorn. För medan det kan vara en plåga att lyssna till en medelmåttig hornist, så är det en sann njutning att lyssna till samspelet mellan orkesterns valthornsstjärnor i Robert Schumanns ståtliga konsertstycke från 1848. 

Hornet har ofta en arketypisk roll i orkestern: den varma, mångfacetterade klangen gör instrumentet till en självklar bärare av natursymbolik, dessutom ypperligt ämnat för att skapa illusionen av stora rum, skogar och vidder. I inledningen till Schumanns sällan spelade verk piruetterar de fyra valthornen med samma grace som muskulösa Lipizzanerhästar, stillnar för en inåtvänd romanza innan de återvänder till båset i sista satsen i frustande galopp.

Annons
Annons
Annons