Annons

Psykiatrin användes för att spärra in oliktänkande

Magnus Ljunggren, om den nyligen bortgångne ryske medborgarrättskämpen Vladimir Bukovskij.

Under strecket
Publicerad

I Ryssland har det under hösten arrangerats demonstrationer till förmån för arresterade personer, precis som Bukovskij gjorde för 50 år sedan.

Foto: Pavel Golovkin/TT Bild 1 av 1

I Ryssland har det under hösten arrangerats demonstrationer till förmån för arresterade personer, precis som Bukovskij gjorde för 50 år sedan.

Foto: Pavel Golovkin/TT Bild 1 av 1
I Ryssland har det under hösten arrangerats demonstrationer till förmån för arresterade personer, precis som Bukovskij gjorde för 50 år sedan.
I Ryssland har det under hösten arrangerats demonstrationer till förmån för arresterade personer, precis som Bukovskij gjorde för 50 år sedan. Foto: Pavel Golovkin/TT

Vladimir Bukovskij är död – en rysk medborgarrättskämpe med legendstatus. Hans särmärke var föreningen av ett exceptionellt mod och ett okuvligt gott humör. Redan som tonåring kring 1960 hade han varit med och organiserat otillåtna poesiläsningar vid Majakovskijstatyn i Moskva. Där lärde han känna poeten och filosofen Aleksandr Jesenin-Volpin som hade en idé som pekade framåt. Jesenin-Volpin menade överraskande nog att man måste se till att agera på motståndarens villkor, spela på dennes planhalva.

Den sovjetiska konstitutionen var i grunden demokratiskt formulerad. Det gällde att söka tvinga Makten att handla efter dess bokstav.

1965 arresterades Julij Daniel och Andrej Sinjavskij för att ha publicerat satiriska verk i väst under pseudonym. Den 5 december 1965, på konstitutionens dag, gjorde Bukovskij och hans vänner ett försök att arrangera en demonstration i Moskva för de bådas frigivning och under den uttryckliga parollen Respektera er egen konstitution! På ett av de spretiga plakaten krävdes ytterligare en sak: ”Glasnost”, Offentlighet.

Annons
Annons

Demonstrationen stoppades givetvis efter ett par minuter av utkommenderade KGB-styrkor. Initiativtagaren Bukovskij spärrades för en tid in på mentalsjukhus. Det var inte första gången. Redan 1962 hade polispsykiatern Andrej Snezjnevskij diagnostiserat honom som lidande av ”trögflytande schizofreni” (Snezjnevskijs egen påhittade diagnos) på den ökända Serbskijkliniken.

1967 ordnade Bukovskij en ny demonstration till förmån för två arresterade, samizdatpoeten Jurij Galanskov och utgivaren av en underjordisk vitbok i Sinjavskij-Daniel-fallet Aleksandr Ginzburg. Nu dömdes han till tre år. I sin nästan muntra slutplädering förklarade han att han oavsett strafflängd avsåg att återuppta sina aktiviteter så snart han blev fri – ”självfallet som tidigare i full överensstämmelse med lagar och förordningar”.

Han höll sitt löfte: ute i friheten 1970 var han strax igång igen. Ett år senare smugglade han västerut en dokumentsamling med presentationer av sex kända oliktänkare som internerats med diagnosen ”trögflytande schizofreni” – tillsammans med deras sjukjournaler. Boken kom på svenska 1972 under namnet ”Rapport från Röda huset” med ett förord av Lars Erik Blomqvist (som översatt) och mig själv där vi försökte placera in psykiatrimissbruket i en specifik rysk tradition med början i tsar Nikolaj I:s sjukförklaring av filosofen Pjotr Tjaadajev.

Ledande västerländska psykiatrer förklarade nu på basis av Bukovskijs material att den trögflytande schizofrenin var bluff. En opinion väcktes till liv och sovjetpsykiatrins namn solkades ner i hela världen. Makten hade bara ett svar att ge. 1972 dömdes Bukovskij till tolv års frihetsförlust, sju år i läger och fem år i förvisning.

Annons
Annons

Det såg mörkt ut. Men kampen gick vidare. I fångenskapen – i Vladimirfängelset och i Permlägren – genomförde han en rad uppmärksammade hungerstrejker för olika punktkrav. Tidvis satt han i isoleringscell. Till slut började man i omvärlden frukta för hans liv. Men i denna stund hände något. Trycket hade blivit för stort. Dessutom hade sovjetledarna i spåren av 1975 års Helsingforsavtal blivit känsligare för yttre påtryckningar.

1976 gick Kreml plötsligt gick med på att utväxla Bukovskij mot Chiles fängslade kommunistledare Luis Corvalán. Han sattes i ett eget Aeroflotplan i sällskap med vice KGB-chefen, trådsmal och utmärglad efter alla svältprotester anlände han till Zürich. Det goda humöret hade han förstås i behåll. Det kan jag intyga eftersom jag var med när han kort tid senare hälsades välkommen av den ryska emigrationen på en speciell Bukovskijafton på Avenue d´Iéna i Paris. I Väst skrev Bukovskij snart sin väldigt levande självbiografi, ”Och vinden vänder igen”. Den berättar i detalj om hur medborgarrättsrörelsen utvecklades alltifrån de där poesisamlingarna vid Majakovskijstatyn fram till nuet.

Efter detta kom han att verka i väst på olika sätt. Några gånger kom han till Sverige. Jag minns hur han togs emot av Vetenskapsakademiens ständige sekreterare Carl Gustaf Bernhard på Lidingö, en av dem som engagerat sig för honom och stöttat honom med brev under fångenskapen. Ett rörande möte mellan två världar.

MAGNUS LJUNGGREN är professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons