Annons

”Jag minns att jag inte kunde tänka”

Pia Dellson kände sig dum när hon fick diagnosen utmattningssyndrom. Som psykiater var hon expert, ändå hörde hon inte ”varningsskotten”. Nu är hon tillbaka hos sina patienter, men jobbar på ett nytt sätt.

Under strecket
Publicerad

”För en person med ett intellektuellt arbete är det skrämmande att hjärnan inte fungerar. Det känns helt surrealistiskt,” säger Pia Dellson som skrivit boken ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar.

Foto: PRECIOUS PEOPLE Bild 1 av 1

”För en person med ett intellektuellt arbete är det skrämmande att hjärnan inte fungerar. Det känns helt surrealistiskt,” säger Pia Dellson som skrivit boken ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar.

Foto: PRECIOUS PEOPLE Bild 1 av 1
”För en person med ett intellektuellt arbete är det skrämmande att hjärnan inte fungerar. Det känns helt surrealistiskt,” säger Pia Dellson som skrivit boken ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar.
”För en person med ett intellektuellt arbete är det skrämmande att hjärnan inte fungerar. Det känns helt surrealistiskt,” säger Pia Dellson som skrivit boken ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar. Foto: PRECIOUS PEOPLE

På väg in i väggen | Del 9

Lediga onsdagar saktar ned tempot i arbetsveckan för Pia Dellson. En sovmorgon följt av en ensam dag hemma är paradisiskt för en trebarnsmamma och psykiater med många patienter. Hon behöver hushålla med sinnesintrycken. ”Tids nog”, tänker hon ofta, men när tanken säger: ”Kom igen nu, det klarar du” lyssnar hon inte.

Tidigare har Pia Dellson varit mästare i att trycka bort olustkänslor och pressa sig att klara allt möjligt. Nu lyssnar hon på lusten och ser brist på sådan som ett första varningstecken. På jobbet tänder hon den röda upptagetlampan på dörren, tar fram yogamattan och lägger sig raklång på den, när tröttheten slår till. Livet har blivit långsammare och hon har förlorat illusionen om att vara osårbar.

Annons
Annons

I boken ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” beskriver hon, i korta precisa sentenser, sina erfarenheter på vägen från kraschen till nya ideal. Hon skrev för att strukturera tankarna, som en del av sin återhämtning.

Pia Dellson är en kvinna med stort engagemang i sitt arbete som psykiater (hon är även onkolog, cancerläkare) och i sin familj med tre barn och hus. Dessutom har hon en doktorsavhandling på gång. Och hon driver Sveriges första förening för cancerrehabilitering.

– Jobbar man på en universitetsklinik är detta helt normalt. Ingen chef har tvingat mig till något, jag har varit nyfiken och allt har gett mig mening i livet. Jag har alltid varit energisk.

God nattsömn har räckt som återhämtning i många år, men hösten innan hon tappade all ork hade hon rest först till USA, varit hemma i fyra dagar och fortsatt till Australien. När hon kom hem till det höstmörka Lund igen fick hon ingen ordning på dygnsrytmen. Men hon lät sig inte hindras av sömnbristen. Hon sa ja till allt fler projekt, men tog aldrig bort några uppgifter.

– Jag tog inte hänsyn till att vår yngste son blivit sjuk, respekterade inte vilken kraft det tar.

Oron för yngste sonen är en del av hennes sjukdomsbild. Han fick diagnosen narkolepsi för två år sedan. Redan året före sjukskrivningen, när hon gjorde en så kallad halvtidskontroll av sin doktorsavhandling, blev hon totalt utmattad.

– Jag minns att jag kände att jag inte kunde tänka. Hur ska jag klara att disputera? tänkte jag. Dagen efter var jag fullständigt orkeslös. Det här var första varningsskottet inser jag nu.

Annons
Annons

Mötet med distriktsläkaren var i stort sett Pias första som patient. Hon hade aldrig varit sjuk tidigare.

– Läkaren hade verkligen det vi kallar klinisk blick. Hon sa till mig: ”Du har utmattningssyndrom, du får sömnmedel och sjukskrivning. Och du kommer att bli frisk.” Det där sista var viktigt att få med sig från henne även om jag visste det på ett intellektuellt plan.

Pia Dellson, ansvarig för många patienter och kolleger, vacklade hem och lade sig bakom fördragna gardiner. Två veckor skulle hon vila, sen tänkte hon vara frisk igen. Så snabbt gick det förstås inte. Sju månader tog det innan hon var tillbaka på 25 procent. Hon beskriver det som att det var först när hon blev sjukskriven i tre månader i sträck som hon verkligen kunde börja bryta sin hektiska livsstil. Det där med att bli sjukskriven två veckor i taget gör att man inte vågar tänka att man måste ändra sitt sätt att leva.

Oron för att familjen skulle behöva lämna sitt hus gnagde. Pia är huvudförsörjare, men hon är också den ansvarstagande storasystern som vill jobba lika mycket som hennes pappa gjort och ta lika stort känslomässigt och praktiskt ansvar som hennes mamma alltid gjort.

– Det är inte bara de egna vanorna som måste ändras utan även andras. Det är jobbigt. Jag har alltid varit motorn i familjen.

För de tre sönerna förklarade hon att det inte var så att hon inte ville lyssna på dem, men att hennes hjärna inte ville.

Att hennes sjukskrivningsperiod inte blev alltför lång tillskriver hon bland annat erfarenheterna hon fått från sina patienter. När hon kom tillbaka till jobbet började hon med att strukturera alla papper. Under de sista månaderna hade det blivit en röra hon aldrig brukar ha. Hon hade till slut haft en sex veckor lång kö av patienter som behövde psykiatrisk vård efter sin cancerbehandling.

– Jag hade inte klarat av att prioritera för det blev allt jobbigare att säga nej. Nu vet jag att jag måste göra på ett annat sätt. Jag har inte samma simultankapacitet som förut, men jag är mer konstruktiv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons