Annons

Fredrik Svenaeus:Prozacs kritiker till försvar för mediciner

Psykiatrikern Peter D Kramer har givit upp sin dubbla blick på depressionen, och definierar nu tillståndet helt i biologiska termer. Mer humanistiska synsätt presenteras av två nordiska författare som sätter det kränkta jaget och den skapande människan i centrum.

Under strecket
Publicerad

Depressionen har alltid varit blytung. I dag är den också glödhet. I en strid ström av forskningsrapporter och policydokument pekas depression ut som ett av västvärldens största folkhälsoproblem. En sjukdom i paritet med diabetes, stroke och hjärtinfarkt vad anbelangar omfattning och utbredning. En sjukdom som innebär stort lidande för sjuka och närstående, men också gigantiska problem för samhället i form av sjukfrånvaro och förtidspensioneringar som tär på vår ekonomi. En sjukdom som ofta leder till för tidig död, inte bara genom självmord, utan framförallt genom att den deprimerade som en följd av depressionen drabbas av andra svåra sjukdomar, exempelvis de jag nämnde ovan.

Varför är vi då så deprimerade? Har vi i själva verket alltid varit det, fast vi inte lade märke till det förut, eller är depression, precis som diabetes, en ”välfärdssjukdom” som beror på en förändrad livsstil? Har vi till följd av stressen i samhället inte längre tid att tänka och känna efter? Eller är det kanske tvärtom så att vi har alltför mycket tid att grubbla över livets mening nu när livets nödtorft är säkrad? En sak är säker: depressionen har drabbat oss, inte bara medicinskt, utan också kulturellt, i går var vi ledsna, i dag är vi ”deppiga” och denna ”deppighet” är ständigt på tapeten.

Annons
Annons
Annons