Annons
X
Annons
X

Provocerande och produktiv

Efter en tids sjukdom har författaren, debattören och illustratören Kerstin Thorvall avlidit, 84 år gammal.

KERSTIN THORVALL DÖD

Färgsprakande är det ord som dyker upp när tankarna går till Kerstin Thorvall. Hennes röda hår, hennes mönstrade klädsel, yviga stil och galghumoristiska formuleringar.

Hon var en person som aldrig verkade vara rädd att ta plats eller vara den hon ville. Inte heller hennes produktion var knapp till sin karaktär: Kerstin Thorvall inledde sin bana med att flytta från Eskilstuna till Stockholm och utbilda sig på modelinjen på Beckmans skola. Hon började direkt arbeta som illustratör för Bonniers månadsmagasin och senare även som både modetecknerska och modeskribent för bland annat magasinen Vecko-Revyn, Damernas värld och Femina. Hon var även en orädd debattör och slagfärdig kåsör i dags- och veckopress. Men det är främst som författare hon gjort sig ett namn, med böcker som haft omvittnad betydelse för sina läsare. Hon debuterade som skönlitterär författare 1959, 34 år gammal, med Boken till dig och efter den följde en rad barn- och ungdomsböcker som hon ofta illustrerade själv.

1976 var det dags för den bok som många idag nämner när de minns Kerstin Thorvall: Det mest förbjudna. I den självbiografiska romanen gör hon upp med sin egen mamma och tar upp kvinnors sexualitet – och orsakade enorm skandal. Att hon blev utskälld ledde samtidigt till att hon blev en av landets mest lästa författare.

Annons
X

Med hennes vuxenlitteratur har även uppskattningen för hennes författarskap ökat och 1993 kom en av hennes andra mycket lästa och uppmärksammade verk, När man skjuter arbetare, en roman med kopplingar till Ådalen som belönades med Moa Martinson-priset.

Den är första delen i en memoarliknande trilogi och handlar om hennes föräldrars äktenskap – skogshuggardottern som gifter upp sig i klass men med en man som visar sig vara sinnessjuk. Den andra delen, I skuggan av oron, handlar återigen om förhållandet till mamman och den sista delen, Från Signe till Alberte, tar upp författarens egen roll som fru och mamma. Hon fick fyra söner med konstnären Lars-Erik Falk.

Kerstin Thorvalls starka porträtt på kvinnor som gör uppror och hittar sin egen styrka och hennes val att vara självutlämnande har inte minst gjort henne betydelsefull för svensk kvinnolitteraturhistoria. När hon själv mådde som sämst dansade hon. Om det berättar hon i boken Nödvändigheten i att dansa, som hon beskrivit så här:

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Under ett långt liv med återkommande perioder av panikångest och utdragna depressioner och samtidigt rädd för både alkohol och receptbelagda dopingpreparat, har jag hittat mina egna droger. De heter ilska, trots, gråt, karlar, arbete och dans. Den mest pålitliga och den som aldrig svikit mig är dansen. Vid en tid då jag led av svår andnöd och pratade tre gånger i veckan med en psykolog hittade jag jazzbaletten. Redan i omklädningsrummet kände jag hur andningen blev normal. Jag gjorde slut med psykologen och började på jazz tre gånger i veckan istället. /.../ Nödvändigheten i att dansa är en kavalkad av dansupplevelser i Latinamerika, Paris, Afrika, Västindien, Sverige... En riktig lyckobok, det är vad det är.”

    Men i Kerstin Thorvalls bok Upptäckten som kom 2003 (och som hon fick Ivar-Lo Johanssons personliga pris för) berättar hon om hur kroppen allt mer säger ifrån, hur hon slutat dansa.

    I en lång intervju i Svenska Dagbladet från samma år berättar hon om hur hon sitter ensam hemma och försöker att inte tänka på vilken dålig mamma hon varit.

    Den senaste tiden har hon bott på ett äldreboende i Stockholm.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X