Annons

Pröva grunderna för invandringspolitiken

Svensk invandringspolitik måste omprövas i grunden. Det skriver Hans Bergström, tidigare chefredakttör för DN. På bild Miljöpartiets Åsa Romson och Socialdemokraternas Stefan Löfven under den akuta asylkrisen häromåret.
Svensk invandringspolitik måste omprövas i grunden. Det skriver Hans Bergström, tidigare chefredakttör för DN. På bild Miljöpartiets Åsa Romson och Socialdemokraternas Stefan Löfven under den akuta asylkrisen häromåret. Foto: Janerik Henriksson/TT
Under strecket
Publicerad

Hans Bergström

Bild 1 av 1

Gästledare | Invandringen

En nation som saknar kontroll över sin gräns och inte förmår ange kraven för medlemskap, den existerar inte. I ”Januariöverenskommelsen” sker nu en intressant vändning i synen på svenskt medborgarskap. Medborgarskapets status ska ”stärkas”, bland annat genom krav på grundläggande samhällskunskap. I detta ligger väl, får man förmoda, en tydlig beskrivning av de rättigheter och skyldigheter som medlemskap i nationen Sverige innefattar.

Tendensen fram tills nu har varit att sudda ut skillnaden mellan medborgare och icke medborgare och tunna ut medborgarskapets förpliktelser.

Vändningen är välkommen.

Januariöverenskommelsens skrivningar kring landets gräns är vagare. Punkt 67 lyder ”Gör upp om den framtida migrationspolitiken i en parlamentarisk kommitté. Partierna är överens om en ny humanitär skyddsgrund.”

Sanningen är väl att fyra av det nya vänsterblockets partier i grunden vill ha öppna gränser, varpå det femte – Socialdemokraterna – funnit en politisk utväg i form av en parlamentarisk kommitté, samma utväg som Ulf Kristersson tänkte sig. I denna kommitté – rimligen med alla riksdagspartier representerade – borde S och M kunna enas om grunderna för svensk invandringspolitik. Men vad händer då med regeringen, där den mest långtgående förespråkaren för fri invandring – Miljöpartiet – har vetorätt?

Annons
Annons

Löfvens maktmotto är ju ”kommer dag kommer råd”. Men i stället för att se kommittén som ett sätt att fördröja en politisk kris, borde den användas för att tydliggöra de grundläggande vägvalen för svensk migrationspolitik. Alltför många har alltför ofta kommit undan med deklarationer grundade på akuta mediebilder. Ta nu vara på möjligheten att seriöst undersöka de egentliga policyalternativen, deras implikationer och dilemman.

Ska Sverige ha en meritorienterad invandringspolitik, som Kanada, där vi via poängsystem eller på annat sätt premierar individer som med sin bakgrund kan väntas ge ett positivt bidrag till landets välstånd? Hur långt ska vi gå i att definiera ”flykting” i mer generösa termer än FN:s flyktingkommission? Var bör gränserna gå för begreppet ”anhörig” i anhöriginvandring? Ska pensionerade föräldrar, en stor kategori i dag, inrymmas bland dem som utan vidare har rätt att invandra genom sina vuxna barn? Vilka ekonomiska rättigheter ska de i så fall ha från Sveriges skattebetalare, efter vilken tid? Frågan kan mildras genom försörjningsåtaganden – men hur löser man då kostnaden för oplanerade vårdbehov? Hur hindrar vi ett skuggsamhälle av tiotusentals personer som inte getts rätt att stanna i Sverige men som myndigheterna samtidigt inte haft kraft, och politiskt stöd, för att hitta och sända tillbaka? Vilka andra och effektivare vägar finns för Sverige att bidra till hantering av flyktingkriser? Vill vi åter öppna för en stor sektor av jobb med låg produktivitet och lön i Sverige, efter att under sju decennier ha avvecklat sådana jobb? Hur avvikande kan svensk invandringspolitik förbli?

Annons
Annons

Många länder står inför frågor som dessa. Det vore av stort värde om den nya kommittén behandlade dem på djupet. I USA har det just utkommit en bok som kan rekommenderas som startpunkt för samtalet. Den är skriven av Reihan Salam, själv invandrad från Bangladesh, och bär titeln ”Melting pot or civil war? A son of immigrants makes the case against open borders” (Penguin Random House).

Salam bärs av en hög grad av empati rörande drivkrafterna för de nya vågorna av migration. Men han vänder sig mot den acceptans för ett samhälle med stora klyftor som implicit ligger i den nyliberala lösningen, med omfattande invandring till låglönejobb. Han avtäcker samtidigt illusionen i den godhjärtade tron hos ”de progressiva” att öppen invandring kan förenas med ett mer jämlikt samhälle. Framförallt är han, med gedigna data, oroad för vad som händer med andra och tredje generationens invandrare, när de upplever sig svikna i sin dröm om att inkluderas i det nya landet. Denna del av analysen torde ha än större relevans för Sverige, med dess växande utanförskapsområden och skuggsamhällen.

En viktig del av Reihan Salams analys rör arbetsmarknad och ekonomi. Han visar hur drivkrafterna för ny teknik och rationaliseringar, även i ett land som USA, har haft samband med en restriktiv invandringspolitik. Som med Amazon och dess distributionsapparat: ”Varför satsa miljarder på att utveckla robotlösningar, om du i stället kunde ha en jättearmé av billig arbetskraft för att göra samma jobb manuellt?”

Drivkrafter för stegrad produktivitet har lyft välståndet och tekniknivån i väst. Att reducera dessa drivkrafter genom att återskapa en stor låglönesektor är inte så förståndigt. Trenden i USA nu är i stället kraftiga lyft av minimilönerna, och professionalisering av yrkena. Sverige har som bekant mycket höga minimilöner, de facto, som slagit ut de enkla jobben. Bör incitamenten nu vändas?

Annons
Annons

Hans Bergström

Bild 1 av 1

Men Salam visar också att frihandel kan ge kostnadsfördelar via import från låglöneländer, utan att vi behöver ta de sociala konvulsionerna från en stor invandring av lågutbildade, och samtidigt ge en värdefull tillväxtimpuls till dessa länder. Han är starkt kritisk till Trumps syn på handelspolitiken, till exempel till ett grannland som Mexiko. Med fri handel, positiv syn på utlokalisering av låglöneproduktion från USA samt satsning på gott grannskap, borde Mexiko kunna förmås stärka sin gräns mot Centralamerika. Det skulle vara effektivare än en mur vid Rio Grande.

Föregående invandrare är de som drabbas hårdast när man släpper fram en ny våg. Salam visar övertygande att det inte finns någon väg förbi frågan om den totala volymen för invandringen av lågutbildade och av äldre anhöriga.

”Sponsor recovery” – alltså att begära åtaganden om återbetalning för skattebetalarnas kostnader – fungerar inte i praktiken, utan att social misär uppstår. Och assimilation i det nya landet, med full delaktighet i dess framtid, försvåras i etniska enklaver som ständigt fylls på, och förstärks i sitt utanförskap.

Det finns också en gräns för hur omvälvande demografisk och kulturell förändring av ett land som kan göras utan svåra sociala och politiska bakslag – hur mycket den moraliska eliten, själv väl skyddad, än förfasar sig över folkets reaktion.

Sverige har troligen den mest porösa gränsen i västvärlden och med en invandringspolitik med omvända incitament i förhållande till en meritbaserad syn. Ska detta fortsätta gälla, och i så fall med vilka konsekvenser? Den parlamentariska kommittén skulle kunna bilda forum för en ärlig prövning av de grundläggande frågorna.

Hans Bergström är docent i statsvetenskap och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Bor sedan 16 år i USA. bergstrom_hans@hotmail.com

Hans Bergström
Hans Bergström
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons