Annons
X
Annons
X

Emi-Simone Zawall: Prousts livsverk blev också Vallquists

Aldrig har en svensk översättare fått en sådan uppmärksamhet som Gunnel Vallquist fick 1982, när hon gick i mål med sista sista delen av ”På spaning efter den tid som flytt”. Då hade hon arbetat med Marcel Prousts sjubandsverk i över 30 år, och ibland slipat på en enda mening i veckor.

Gunnel Vallquist (1918–2016), med hunden Larissa, fotograferad i samband med att sista delen av hennes Proustöversättning utkom 1982.
Gunnel Vallquist (1918–2016), med hunden Larissa, fotograferad i samband med att sista delen av hennes Proustöversättning utkom 1982. Foto: Leif R Jansson/TT

När den sjunde och avslutande delen i Marcel Prousts stora romanverk ”A la recherche du temps perdu” gavs ut i Gunnel Vallquists översättning den 19 mars 1982, gick det som ett jubel genom svensk dagspress. I DN skrev Claes Hylinger att det var det viktigaste som hänt svensk litteratur under de senaste två decennierna, och SvD:s Carl Rudbeck kallade översättningen för ”en prosa som måste sägas tillhöra den svenska litteraturens höjdpunkter”.

”Aldrig har hon hyllats så”, konstaterade SvD och tidningarnas kultursidor pryddes av bilder på Vallquist hemma framför brasan, på promenad med hunden, i samtal eller djupt försjunken i en tanke.

Nej, varken förr eller senare har väl en översättare fått en sådan uppmärksamhet. Men med tanke på att det då närmast gått ett livslopp sedan den första franska delen såg dagens ljus 1913 var det antagligen rimligt. Kanske var man dessutom så nöjd över att arbetet äntligen var slutfört att ingen frågade sig vad som egentligen tagit så lång tid. I Danmark var man ju färdig redan 1938.

Annons
X

Lite synd är det att frågan aldrig väcktes ordentligt. Med alla sina spänningsmoment, sammanbrott, oroligheter och tillfälligheter är svaret nämligen något av en thriller.

För det var en ren tillfällighet som gjorde att den svenske tandläkaren och författaren Algot Ruhe slog sig ner på Café de la Régence i Paris en regnig novemberkväll 1913 för att bläddra i ett kvarlämnat exemplar av ”Le Temps”. Där fick han syn på en intervju med en författare som dagen därpå skulle ge ut sin första roman. Författaren hette Marcel Proust, romanen ”Du côté de chez Swann”, och Ruhe, som var i full färd med att översätta den franske filosofen Henri Bergson, blev nyfiken.

Det gick en tid, kriget bröt ut, men under hösten 1917 skrev Ruhe ihop den första svenska presentationen av Prousts författarskap. I Dagens Nyheter fick essän ett avmätt mottagande av signaturen G L-d som undrade ”om inte Ruhe, grundligt förtrogen med fransk litteratur som han är, skulle ha gjort den svenska allmänheten en större tjänst, ifall han valt en mera central figur i det moderna Frankrikes diktning”.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Marcel Proust (1871–1922).

    Prousts död 1922 gjorde det emellertid klart för alla och envar hur central han blivit. Författare över hela världen sörjde den bortgångne som avlidit liksom i tjänsten; bläcket i ordet ”slut” hade knappt hunnit torka innan Prousts hand kallnat och under de kommande fem åren gavs de sista tre delarna ut postumt.

    I Paris fick Eyvind Johnson upp ögonen för Proust omkring 1925 och det blev ett tag tal om att han, tillsammans med författaren Victor Vinde, skulle översätta ”På sökan efter den förlorade tiden” för Bonniers. Men i stället var det översättaren Sonja Vougt som tilldelades uppdraget. 1930 kom den första delen i ”På spaning efter det svunna”, försedd med ett förord av Anders Österling.

    Trots goda recensioner valde Bonniers att avvakta med resten av utgivningen. Det blev andra som kom att föra Proustkaveln vidare.

    En flitig förmedlare av fransk litteratur vid den här tiden var Gunnar Ekelöf. 1932 kom hans fina översättning av André Gides ”Falskmyntarna” och 1933 översatte han några noveller ur Prousts debutbok ”Nöjen och dagar” som fick titeln ”Kärleken och döden”. Så när Bonniers valde att ta honom till sig som poet fick de på sätt och vis en förläggare på köpet.

    Redan före kriget hade Ekelöf efterlyst en ”elitserie” för ”de djärvare exponenterna av den moderna romankonsten”, och så snart någon refuserade hans franska förslag gnällde han högljutt. ”Jag tycker det är löjligt”, skrev han till förlaget, ”när det nu klagas över hur illa representerad fransk litteratur är i dagens Sverige och hur oproportionerligt stor kvot det anglo-amerikanska har i översättningarna, varför då sky ljuset även om det är kallt och sannt? [sic]”.

    Ursprungligen var det meningen att Gunnar Ekelöf skulle översätta ”På spaning”. Foto: TT

    Ekelöf blev bönhörd och 1945 uppstod den storstilade Panache-serien under ledning av Georg Svensson, där fransk avancerad litteratur fick stå i centrum, åtminstone de första åren. ”Proust är oöversatt”, påminde Ekelöf, ”eller delvis illa översatt, medan Danmark översatt honom helt”. Georg Svensson höll med honom men svarade att det skulle bli ett jätteföretag. Den 30 september 1947 fick Ekelöf kontrakt på uppgiften. Fem sidor om dagen, en volym varannan månad; en hisnande plan för vilken översättare som helst. Förmodligen räknade Ekelöf kallt med hjälp från hustrun Nun. Tillsammans hade de ju översatt Gustave Flauberts ”November”.

    Men Ekelöf fick snart mycket att göra. Dels hade han sin karriär som poet att sköta, dels som recensent och därutöver kämpade han med återkommande perioder av melankoli. Efter en blöt kväll på Riche ett par år senare medgav han motvilligt att uppgiften skapat en ”nevros” han inte hade räknat med, och att han nu kunde tänka sig att dela arbetet med någon. Förlaget svarade att det fanns en person som var villig att överta det: Gunnel Vallquist. Ekelöf föreslog ”team-work”, men lät förlaget ta beslutet.

    I februari 1950 inledde Vallquist det arbete som hon 16 år senare skulle benämna som sitt livsverk.

    Ändå skulle det dröja ända till 1964 innan den första romandelen, ”Swanns värld”, kom ut. Att den andra och den tredje delen sedan kom punktligt år efter år var inte tillräckligt, tyckte Georg Svensson. Sju år var en lång utgivningstid och risken för att intresset skulle dala mitt i det hela var stor. Kunde Vallquist tänka sig att samarbeta mer med redaktören Eva Alexanderson, kanske till och med dela på uppdraget?

    Vallquist hade redan generöst stöd. Eva Alexanderson kom ner till Paris så tidigt som 1950 och kring Vallquist samlades snart en grupp som ständigt läste och kommenterade arbetet: musikkritikern Kajsa Rootzén, författaren Eva Berg, systern och översättaren Ann-Marie Edéus och modern och översättaren Lily Vallquist.

    Men omkring 1966 började Vallquist ändå tappa andan. Att översätta ett verk på närmare 4 000 sidor av en författare vars ambition varit att beskriva verkligheten så fullständigt och exakt som möjligt på ett språk som lät märkligt också i franska öron, en författare som vigt en betydande del av sitt liv åt att utveckla en stil som skulle förändra det litterära landskapet för alltid – det var naturligtvis en väldig uppgift. Ekelöfs känsla av ”nevros” var inte tagen ur luften.

    Likt Ekelöf var Vallquist dessutom själv författare. Hon hade dittills hunnit skriva elva böcker om allt från fransk litteratur till Andra Vatikankonciliet i Rom, varit aktiv som litteraturkritiker, översatt annat och lagt tid på sina andliga engagemang. Att översätta Proust hade därför blivit en fråga om att tjäna två livsambitioner – både den egna och Prousts.

    Vallquist sköt upp utgivningen av den fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, och Bonniers svarade med oro och bad om ”lämningsplaner”. Men Vallquist vägrade, ville inte lova något hon inte kunde hålla, och trodde heller inte att en efterfrågan på Proust skulle mattas bara för att utgivningen var oregelbunden. ”Det rör sig sannerligen inte om impulsköp”, skrev hon i ett brev till Gerhard Bonnier, ”utan de som älskar Proust kastar sig nog över honom när han kommer”.

    Bonniers framhärdade och 1969 gavs ”Sodom och Gomorra” äntligen ut. Sedan började dröjsmålet om. Del fem, ”Den fångna”, lät vänta på sig. Förlaget skrev nya orosbrev och talade till och med om att låta översättaren C G Bjurström ta över projektet. Men det var något särskilt med Vallquists själsstarka personlighet. Förlagets ekonomiska investering fick komma på andra plats.

    1978 utgavs äntligen ”Rymmerskan”, den sjätte och näst sista delen. Och efter den avslutande delen, ”Den återfunna tiden”, valdes Vallquist in i Svenska Akademien. Torgny Segerstedt hälsade henne välkommen med att prisa hennes ”med rätta beundrade tolkning” av Proust och i SvD den 21 december 1982 citerades han i rubriken: ”Har berikat språket enligt Akademiens linje”.

    Mer än tre årtionden hade det tagit. Man kan givetvis undra hur det hade blivit om Ekelöf ställts ­inför samma tidshorisont som Vallquist. Tanken svindlar. Men mer tankeväckande är kanske Segerstedts ord. Blev det svenska språket verkligen rikare med Vallquists Proustöversättning?

    ”En bok som till stor del bygger på beskrivningar och analyser av sinnesintryck bör man läsa på sin barndoms språk”, skrev Claes Hylinger i sin recension av ”Den återfunna tiden” 1982. ”När man till exempel ser orden ’svart vinbärssaft’ så känner man, om man ger sig tid, smaken och doften av saften och minns några av de saftglas man druckit i sin dag. Man läser ’äppelträd’ och ser ett visst äppelträd framför sig, kanske en hel trädgård. Men läser man ’cassis’ eller ’pommier’ känner man ingenting, hur duktig man än är i franska; man måste översätta dem på svenska för sig själv.”

    Somliga texter kan ställa dörrarna till de dolda rummen inom oss på vid gavel, ett främmande språk kan skapa en rak passage till vårt innersta. Men djupast når alltid bara barndomens språk. Det får översättningsarbetet att likna minnets komplicerade processer, översättaren ett slags minneskonstnär.

    När Vallquist anpassade den franska språkdräkten efter de svenska måtten, plockade fram de doftrika språksubstanserna från ett Sverige före 1920 och tillbringade dagar med att bearbeta en enda mening, var det med andra ord inte fråga om att lägga något främmande eller nytt till det språk som redan fanns där.

    Vad gjorde hon då?

    Kanske skulle man kunna säga att hon förhöll sig till språket på samma sätt som Proust när han insåg att han bar alla förlorade år inom sig som en stor bok, färdig att översättas: hon återfann det.

    Annons

    Gunnel Vallquist (1918–2016), med hunden Larissa, fotograferad i samband med att sista delen av hennes Proustöversättning utkom 1982.

    Foto: Leif R Jansson/TT Bild 1 av 3

    Marcel Proust (1871–1922).

    Bild 2 av 3

    Ursprungligen var det meningen att Gunnar Ekelöf skulle översätta ”På spaning”.

    Foto: TT Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X