Annons

Emi-Simone Zawall:Prousts livsverk blev också Vallquists

Aldrig har en svensk översättare fått en sådan uppmärksamhet som Gunnel Vallquist fick 1982, när hon gick i mål med sista sista delen av ”På spaning efter den tid som flytt”. Då hade hon arbetat med Marcel Prousts sjubandsverk i över 30 år, och ibland slipat på en enda mening i veckor.

Publicerad
Gunnel Vallquist (1918–2016), med hunden Larissa, fotograferad i samband med att sista delen av hennes Proustöversättning utkom 1982.
Gunnel Vallquist (1918–2016), med hunden Larissa, fotograferad i samband med att sista delen av hennes Proustöversättning utkom 1982. Foto: Leif R Jansson/TT

När den sjunde och avslutande delen i Marcel Prousts stora romanverk ”A la recherche du temps perdu” gavs ut i Gunnel Vallquists översättning den 19 mars 1982, gick det som ett jubel genom svensk dagspress. I DN skrev Claes Hylinger att det var det viktigaste som hänt svensk litteratur under de senaste två decennierna, och SvD:s Carl Rudbeck kallade översättningen för ”en prosa som måste sägas tillhöra den svenska litteraturens höjdpunkter”.

Gunnel Vallquist (1918–2016), med hunden Larissa, fotograferad i samband med att sista delen av hennes Proustöversättning utkom 1982.

Foto: Leif R Jansson/TT Bild 1 av 3

Marcel Proust (1871–1922).

Bild 2 av 3

Ursprungligen var det meningen att Gunnar Ekelöf skulle översätta ”På spaning”.

Foto: TT Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons
Annons