Annons

Göran Schildt:Proust och tiden

Mer än femtio år efter det franska originalet har vi i höst fått den första fullgoda Proustutgåvan på svenska genom utgivningen av första delen av ”På spaning efter den tid som flytt”. Denna länge bebådade översättning bidrar till att göra Proust ny för oss, konstaterar i denna anmälan fil dr GÖRAN SCHILDT.

Under strecket
Publicerad

Gunnel Vallquist (1918–2016) och Marcel Proust (1871–1922).

Foto: Leif R Jansson/TT, IBL Bild 1 av 3

Denna artikel publicerades i SvD den 7 december 1964.

Bild 2 av 3

Marcel Proust (med halmhatt, i mitten) under en frukost i det gröna med släktingar och vänner.

Bild 3 av 3

Gunnel Vallquist (1918–2016) och Marcel Proust (1871–1922).

Foto: Leif R Jansson/TT, IBL Bild 1 av 1
Gunnel Vallquist (1918–2016) och Marcel Proust (1871–1922).
Gunnel Vallquist (1918–2016) och Marcel Proust (1871–1922). Foto: Leif R Jansson/TT, IBL

Temat Proust och tiden har många aspekter, såsom det höves den tidsbegreppets alkemist det här är frågan om. Vi kan utgå från Marcel Prousts egen fasta tro på konstverkets förmåga att bryta sig ut ur tiden för att nå ett slags evighetsplan. Att vi i höst – mer än femtio år efter det franska originalet och över fyrtio år efter den engelska översättningen – fått den första fullgoda Proustutgåvan på svenska, del I av ''På spaning efter den tid som flytt”, med volymtiteln Swanns värld (Bonniers, pris inb. 42:–), kan eventuellt uppfattas som en praktisk demonstration av denna tidlöshet. Denna länge bebådade översättning av Gunnel Vallquist bidrar å andra sidan till att göra Proust ny för oss. Utan att göra våld på de proustska subtiliteterna har hon uppdelat meningarna, som i originalet kan gå över en hel sida, till mera hanterliga perioder i enlighet med svenskans konkretare karaktär och därigenom förflyttat tankeakrobatiken ett stycke närmare jorden. Översättningen har inte bara klarat den ständigt akuta faran att genom onaturlighet glida över till det ofrivilligt löjligas plan, den är på ett välgörande sätt kärvare än originalet. Om Gunnel Vallquist med bibehållen kvalitet förmår fullfölja sitt krävande arbete blir denna översättning en av de betydelsefullaste insatserna i vårt litterära liv. Hur främmande för det moderna folkhemmet denna spegling av svunna franska salongers glam och hur utmanande inför krigens och världssvältens reella plågor dessa självförvållade lidanden än må synas, har nämligen Proust inte bara i en nostalgisk lampedusaspegel fångat en förgången tablåvärld för vår ambivalenta nyfikenhet. Han har framför allt sänkt sin sond så pass djupt i människovarandets inre tragik att hans stoff har intresse för alla samhällen och tider.

Annons
Annons

Mot denna tidlöshet står det uppenbart tidsbundna inte bara i detta konstverks tillblivelse, de faktorer som skänkt det dess material, utan också i uttolkningen, tillgodogörandet. På hemmaplan, i Frankrike, har Proust upplevt en ganska lång nedgångsperiod, en likgiltighet från de intellektuella kretsarnas sida, som bara nödtorftigt motvägts av efterreaktionen hos den stora publiken. Först i dag, med de nya romanexperimenten, tycks en omsvängning vara på väg. De nya författarna har börjat läsa Proust på ett nytt sätt, kryddat av absurdism, illusionslös pessimism, semantiskt experimenterande och obegränsad individualism. Den svenska översättningen kommer lagom för att på vår front fånga upp denna nya Proust, som Beckett och Robbe-Grillet intresserar sig för.

Söker man det tidsbundna hos Proust frapperas man lätt av den egendomliga överensstämmelsen som förbinder honom, liksom alla andra tiders konstnärer, med de samtida mekaniska eller vetenskapliga uppfinningarna. Proust hör ihop med uppfinningen av fotografiet och då närmast med den utvecklade form därav som lanserades av professor Röntgen. För att förstå detta kan det vara skäl att besinna konstverkets struktur under det föregående hantverkartidevarvet. Dess självfallna princip var att konstverket skulle byggas upp av skickligt behandlat och formgett material från naturen. Boken om Don Quijote är i princip lik den väderkvarn riddaren mötte, inte en realistisk registrering av någonting existerande, utan en konstruktion av utomordentlig verkan. Konstnärerna målade tavlor eller skrev böcker inom urvalsprincipens hantverkliga ram. Att man för vissa ändamål, till exempel tragedier, bara använde kungliga personer som hjältar, hade samma orsak som att man nyttjade höga, kvistfria tallar till mastträ: i kungligheten ingick det mått av frihet, pliktkollisioner, ansvar och frestelser som behövdes för att göra en tragisk maskin. Denna verklighetsmodell, åskådliggjord i konsten, efterträddes under Daguerres och Edisons tid av en helt annan, som på ett slående sätt anslöt sig till dessa herrars intresse för registreringen av fenomenens föränderlighet. Verkligheten uppfattades nu som den psykiska apparatens registrering i vårt inre och konstens uppgift blev att visa fram denna fotoplåt eller ljudfåra. Konstnärerna var inte längre konstruktörer eller formgivare, huvudsaken var att de reagerade känsligt på det yttres stimuli och troget tolkade vad de upplevt. Zola och Goncourterna ville liksom impressionisterna framför allt spegla det yttre och objektiva, men redan skymtade den subjektiva avgrund i vilken sinnesupplevelsen skulle drunkna: temperamentet genom vilket Zola menade att naturen sågs. Ju mer man krävde att de mekaniska ögonlinserna skulle kompletteras av de djupare själsreaktionerna, desto individuellare och mera förvrängd blev registreringen. Efter impressionisterna kom Gauguin och van Gogh, efter Zolas yttre reportage följde Strindbergs inre.

Annons
Annons

Visst är redan Strindberg röntgenfotograf, genom ytan ser han det makabra skelettet, stommen som bär upp de mänskliga reaktionerna. Men Proust är betydligt mera avancerad: genom insprutning av lämpliga kontrastmedel får han fram bilder på nervtrådarnas subtilaste förgreningar. Man har anklagat honom för att skildra abnorma individer och pejla de sociala reaktionerna inom en sysslolös och artificiell överklass. Lika berättigat vore att anklaga en vetenskapsman för att han väljer sitt patologiska studiematerial i en ekologisk miljö, där vissa sjukdomar av allmänt intresse utvecklar sig särskilt exemplariskt. Just befrielsen från förvärvsarbete, hämmande hänsyn och ekonomiska begränsningar gör sekelskiftets börds- och penningaristokrati lika självskriven för förstaplansrollerna inom den känsloregistrerande, till introspektionens hypertrofi gastkramade livsinställningen som kungliga familjer en gång var för ödestragedierna En normalt arbetande människa har helt enkelt inte råd att i fullt utvecklad form bestå sig med problem och lidanden av detta slag, eftersom hon har trivialare svårigheter att brottas med. Samtidigt är det tydligt att den metafysiska livssmärtan, blandad med mera välkända baciller, har sin del i snart sagt alla människors tillvaro, vilket gör en kartläggning av den exklusiva proustska sjukdomen till ett allmänintresse.

Tron att livet består av en erfarenhetsregistrering djupt nere i personlighetens botten, att ”den verkliga verkligheten”, filtratet av individens mottagningsapparat, finns där inne och att det gäller att få tag på den, placera den på observationsdistans framför medvetandet, är på ett anmärkningsvärt sätt gemensam för de tre generationskamraterna Proust, Gide, Valéry, fast den fick olika konsekvenser för dem. Valéry intresserade sig nästan vetenskapligt för medvetandets lagar och introspektionens gränser, Gide försökte framför spegeln fånga en omöjlig ärlighet och Proust trodde sig, såsom vi strax skall se, med tidsalkemiens hjälp kunna lösa sin del av det intrikata problemet. Den stora frågan var för dem alla: hur skall man kunna leva och samtidigt vara medveten om det, hur skall man kunna uppleva sin egen pågående registrering?

Annons
Annons

Denna artikel publicerades i SvD den 7 december 1964.

Bild 1 av 1
Denna artikel publicerades i SvD den 7 december 1964.
Denna artikel publicerades i SvD den 7 december 1964.

Det var oförmågan att göra detta som gav Proust den ständiga känslan av misslyckande och vanmakt, uppfattningen att livet ogripbart och värdelöst gick förlorat för honom. Han såg å ena sidan sin ångestfulla tillvaro med dess jagande efter föränderliga illusioner, sina försök att på olika sätt döva besvikelsen med nya bedrägliga botemedel som bara förvärrade situationen, medan han å andra sidan upplevde konsten som ett bevis för den helgjutna världens existens. Fanns det någon möjlighet för honom att överbrygga det plågsamma svalget, att nå en liknande kontakt med sin egen supponerade livsregistrering som med konsten? Dilemmat löstes genom något som jämförts med en religiös uppenbarelse: genom den berömda madeleinekakan, vars smak oväntat förflyttade fyrtioåringen till hans barndoms värld i Combray och sinnligt återskänkte honom hela den komplicerade livskänsla som denna förlorade och redan glömda miljö en gång fyllt honom med. Han levde åter i den lilla byn med föräldrarna, men var samtidigt befriad från nuets plåga, han ägde för första gången sitt liv genom att han kände upplevelsen som närvarande, samtidigt som den hade konstverkets slutenhet och avstånd. Så fick han äntligen kontakt med sin verklighetsregistrering enligt schemats krav och kunde från madeleinekakan gå vidare och ta hela sin barndom i besittning. Andra liknande uppenbarelser av det förgångnas smak och stämning skulle så småningom hjälpa honom att återerövra fortsättningen av hans förspillda liv. Proust beter sig som en arkeolog: konstverket finns färdigt inom honom, det är dikterat av livet, men det har överslammats av glömskan, brutits sönder av nya vanor, täckts av skrymmande material. De ofrivilliga uppenbarelserna blottar plötsligt en kanske ovidkommande detalj, som hjälper hans medvetna minne att rekonstruera det förstörda och att uppfatta de förlorade sammanhangen. Men helheten framträder aldrig och de envetna avtäckningssträvandena är alltid provisoriska, approximativa, såsom den ändlöst analyserande stilen visar.

Annons
Annons

Marcel Proust (med halmhatt, i mitten) under en frukost i det gröna med släktingar och vänner.

Bild 1 av 1

Proust är inte ensam bland moderna författare om att se konsten som den synliggjorda verklighetsregistreringen, undret som upphäver tiden genom att på sitt band ta upp nuets lätta pulsslag och lyfta ut det förgängliga i tidlösheten. André Malraux har tolkat hela världskonsten från urtidens grottmålningar till de informellas förstenade gester som en gigantisk tidsövervinnelse, erövringen av ett evighetsplan åt den i övrigt vid tiden fjättrade människan. Samtidigt förefaller det tydligt att hela denna konstuppfattning håller på att förlora sitt grepp om den yngre generationen. Registreringsmaskinerna som verklighetsmodell efterträds av en annan typ av uppfinningar, som börjat påverka vår uppfattning om psykets funktioner, nämligen hålkortet eller dess mera komplicerade syster datamaskinen. Det som konsten i våra dagar sysslar med är experiment genom variation av betingelserna, inbyggandet av olika data som silar totalreaktionen, betonandet av symbolernas formella karaktär. Vi tror inte längre på det färdiga konstverket inom oss eller på konstens tidlöshet. Prousts huvudmotiv, seger över tiden och frälsningen genom konsten, framstår därför allt uppenbarare som en illusion. Det han betraktade som ett blottläggande av en absolut verklighet ser vi som en djärv nyskapelse. Vi intresserar oss mindre för att han räddat det förflutna, än för att han hjälper oss att förstå vårt nu.

Marcel Proust (med halmhatt, i mitten) under en frukost i det gröna med släktingar och vänner.
Marcel Proust (med halmhatt, i mitten) under en frukost i det gröna med släktingar och vänner.
Annons
Annons

Märkligt nog medför detta ingen katastrof för Prousts författarstorhet, som mycket väl kan undvara den estetiska mysterieläran. Nu hör väl Samuel Beckett inte till den nya konstuppfattningens pionjärer, utan är snarare ett skott på den äldre konstens ärevördiga träd, men det är dock instruktivt att genom hans nyligen på svenska utgivna skrift ”Proust” ta del av vad som i dag kan upplevas som aktuellt hos författaren till ”På spaning efter den tid som flytt”. Vad Beckett tar fasta på hos Proust är verklighetens outhärdlighet, människans fångenskap i tiden och hennes förmåga att trots allt, genom trygghetsgivande vanor, ogrundade förhoppningar och bedrägliga resonemang fortsätta sin eländiga tillvaro. Man inser plötsligt hur mycket Proust betytt för tillkomsten av pjäser som ”Väntan på Godot” och ”Lyckliga dagar”, samtidigt som man kan fastslå att Beckett tolkat Proust mörkare än vad som egentligen är berättigat.

Prousts verk är nämligen på ett paradoxalt sätt ljust trots dess skoningslösa skildring av jagets eviga otillfredsställelse. Kärleken är för Proust en illusion, liksom människornas skenvänskap, men genom hela hans bok lyser trots allt hans mors och mormors allt genomstrålande kärlek och Saint Loups aldrig sviktande vänskap, som ett ljus från en annan värld. Den skoningslösa klarsynen bryts på samma sätt av en ofta återkommande subtil humors avspända försonlighet, liksom läsaren mäktigt stimuleras av den intelligensens och de ständigt tillströmmande vitala ideernas fest han är inbjuden till. Men upplevelsen av denna ljusa sida är kanske subjektiv hos anmälaren? Resultatet måste med nödvändighet bli olika beroende på vilka personliga värderingar och erfarenheter läsaren sätter in i det proustska verkets överväldigande rika struktur.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons