Annons

Proust i avspänd inramning

Intrikat som ordväven i "På spaning efter den tid som flytt” är det vackra mönstret på Marcel Prousts rökrock.
Intrikat som ordväven i "På spaning efter den tid som flytt” är det vackra mönstret på Marcel Prousts rökrock. Foto: Paul Almasy/AOP
Under strecket
Publicerad

I antologin sommar med Proust presenteras författaren i tuggvänliga portioner. Men läsningen blir för den skull inte oskyldig underhållning.

Med jämna mellanrum slås larm om den bildade borgerlighetens död. På den punkten kan man lugnas av ”En sommar med Proust”, som vänder sig till en publik som tycker att man nog bör ha läst Proust, men skräms av de sju volymerna och gärna tar en bekväm genväg, vackert bunden i grönt linne med rosa prägling. I stället för Prousts hårda tempeltjänst hos konsten bjuds vi trevligt småprat, lagom långa citat, tuggvänliga portioner och en lugnande anspråkslös inramning som handlar om sommarläsning (boken började sitt liv som sommarserie i fransk radio). Uppenbarligen är bildning alltjämt ett socialt kapital värt åtminstone denna lilla investering.
Men böcker är ingen oskyldig underhållning – inte den här heller. Det är i själva verket mycket klokt att vara rädd för böcker, understryker litteraturprofessorn Antoine Compagnon i sitt bidrag till ”En sommar med Proust”: de har makten att omvandla en.
Den 24 maj firas Alfabetets fest i Bulgarien, studenter och lärare nålar fast bokstäver på kläderna och går sjungande ut på gatorna. Till sitt möte med Marcel Prousts värld tar Bulgarienfödda Julia Kristeva med sig denna upplevelse av att vara del av en folkmassa som förvandlats till ord. Mötet med texten förvandlar läsaren, men inte bara denne. Romantexten förvandlar också sin egen författare, som möter en verklighet som finns först när han skapar den. Kristeva visar hur Prousts djupa fascination för katolicismen fick honom att vilja tävla med transsubstantiationstanken, alltså tanken att brödet och vinet verkligen förvandlas till kött och blod i nattvarden: en liknande förvandling ville han åstadkomma i sitt verk. Plötsligt ser man på den berömda madeleinekakan på ett nytt sätt: är den i själva verket en oblat? För Proust är läsning en riskfylld upplevelse som handlar om att göra boken till sin i närmast fysisk bemärkelse, påpekar Kristeva: ”det gällde att tränga djupt in i mig själv som i en chiffrerad och köttslig bok och översätta den till en annan, göra den läslig och dela med sig.” Det är nämligen så att verkligheten inte finns för oss förrän den återskapats av vår egen tanke, påpekar Proust i del fyra av ”På spaning”, den som heter ”Sodom och Gomorra”: varje människa måste själv skapa sin värld, och konsten är det hjälpmedel som står henne till buds.
Det är ett intellektuellt äventyr att följa Kristevas tanke från folkmassan med fastnålade bokstäver till kyrkväggens svartnade sten i Combray, och det finns fler texter i ”En sommar med Proust” värda att bekanta sig med. Nicolas Grimaldi tillhandahåller relevanta verktyg att analysera kärlekens frustration hos Proust: den som läst om Odette eller Albertine vet att känslan är beroende av att vara skild från föremålet – men varför är det så? Här ges fackfilosofens svar. Jean-Yves Tadié, Prousts främste biograf, skriver vackert att döden ”är vårt öde men litteraturen är platsen där man inte dör.”
Extra spännande är naturligtvis att läsa de väl valda utdragen ur ”På spaning efter den tid som flytt”, som är nyöversatta av Jan Stolpe: ett smakprov på hur Marcel Proust kan låta år 2015 (Gunnel Vallquists herkulesverk påbörjades faktiskt år 1950.)

Annons
Annons
Annons