Annons

Phillip A Thompson:Protestens pionjärer

Oenigheten om mål och metoder mellan de olika fraktioner som kämpar för de amerikanska negrernas medborgarrätt belystes i ett par artiklar av Ingmar Lindmarker nyligen. Ett historiskt perspektiv på frihetskampens yttringar och en rad porträtt av dess pionjärer ges här av en amerikansk akademiker bosatt i Stockholm, Master of Social Science Phillip A. Thompson.

Publicerad
Frederick Douglass (1817–1895), W E B Du Bois (1868–1963) och Marcus Garvey (1887–1940).
Frederick Douglass (1817–1895), W E B Du Bois (1868–1963) och Marcus Garvey (1887–1940). Foto: IBL

Sprickan i de amerikanska negrernas medborgarrättsrörelse och de starka meningsskiljaktigheterna om dess strategi är nu välkända fakta. Mindre välkänt är att denna oenighet har sina rötter i tidigare negerledares program hos "protestens pionjärer” under de senaste hundra åren, och att striden om negerprotestens former är lika gammal som själva protesttanken.

Liksom i många andra rörelser är negerprotestens historia i USA i första hand dess ledares historia, eftersom protesttankens riktning förändrats allt eftersom nya ledare trätt fram och påverkat uppfattningen om hur jämlikhet och rättvisa åt Amerikas negrer bäst skall kunna åstadkommas. Under perioden mellan inbördeskrigets slut och Martin Luther Kings framträdande var det huvudsakligen tre män som dominerade negerrörelsen och bidrog till dess utveckling. Två av dem, Frederick Douglass (1817–1895) och William E. B. Du Bois (1868–1963), kan sägas ha bidragit till utvecklingen av den "positiva linjen” med sikte på integration, medan den tredje, Marcus Garvey (1887–1940) hävdade en "negativ” protest som inte desto mindre utövat inflytande både på samtiden och framtiden.

Frederick Douglass hade redan vid inbördeskrigets utbrott etablerat sig som negrernas främste talesman, och vid sin död trettiofem år senare var han i både de vitas och de färgades ögon USA:s ledande neger. Han gjorde sig bemärkt före inbördeskriget genom sin verksamhet som talare inom Massachusetts Anti Slavery Society och sitt fördömande av slaveriet i en självbiografi, "Narrative of the Life of Frederick Douglass, An American Slave”, som kom ut 1845 och såldes i över 30 000 exemplar i USA och Storbritannien.

Annons

Douglass föreläste 1845-47 i England om slaveriets onda verkningar, utgav under sexton år en veckotidskrift mot slaveriet i USA och spelade en aktiv roll inom den flyktorganisation för förrymda slavar som kallades "den underjordiska järnvägen”. Douglass trodde till sin död på att negrernas sak kunde främjas genom politisk handling. På 1850-talet bröt han med de "radikala” abolitionisterna, som ofta var anarkistiska i sin opposition, och anslöt sig till de "konstitutionella” abolitionisterna, vilka koncentrerade sig på direkt politisk handling för slaveriets avskaffande.

Hans misstro mot illegala eller icke-konstitutionella medel i kampen för frihet fick honom att ta avstånd från det uppror som planerades och genomfördes av hans vän, den legendariske John Brown Douglass, kände till Browns planer men ansåg upproret dömt att misslyckas. Inbördeskriget betraktade Douglass icke desto mindre huvudsakligen som ett korståg mot slaveriet, i motsats till president Lincoln. Under större delen av kriget var han i opposition mot Lincoln, som enligt hans mening var alltför försiktig i slavfrågan, och han motsatte sig Lincolns planer på en kolonisering utomlands av befriade slavar. Han lyckades dock övertala Lincoln att använda negersoldater i nordarmén, vilket var i linje med Douglass åsikt att de färgade måste spela en aktiv roll i kampen för sin frihet.

Denna artikel var införd i SvD den 19 augusti 1967.
Denna artikel var införd i SvD den 19 augusti 1967.

Vid krigets slut hade Douglass engagerat sig livligt i det republikanska partiet. Under rekonstruktionen i sydstaterna förordade han federala åtgärder och användandet av federala trupper för att garantera negrernas rättigheter. Medan republikanernas intresse för negerfrågorna avtog efter 1877, utvecklade Douglass nödvändigheten av negrernas protest och krav på politisk makt, även med risk att stöta sig med mäktiga bundsförvanter. När förhållandena i södern försämrades och negrerna började utvandra mot norr och väster, betonade Douglass protestelementet i denna utvandring, samtidigt som han manade negrerna att stanna kvar i södern. Han trodde nämligen att behovet av färgad arbetskraft där skulle ge negrerna en bättre förhandlingsposition och att en koncentration av den färgade befolkningen i södern skulle ge negrerna möjlighet att välja in sina egna i federala och statliga lagstiftande församlingar. I ordalag som starkt erinrar om dagens förkämpar för "Black Power” hävdade Douglass: "Inget folk kan vinna mycken respekt i detta land som inte kan peka på någon medlem av sin klass i en hedersam, ansvarsfull ställning”.

Douglass var också en av de första som förde fram sittstrejk och bojkott som protestformer. På 1840-talet arrangerade han flera "sitins” i Massachusetts mot segregation på offentliga platser, och senare drev han fram en bojkott mot en skola i Rochester, New York, då hans barn utsatts för segregationsåtgärder där. Aktiv protest, utveckling av negrernas politiska och ekonomiska makt samt en form av "koalition” med en mäktig politisk allierad, i detta fall republikanska partiet, var hörnstenarna i Douglass program. Fast han personligen hedrades av republikanerna med en rad ämbeten, kulminerande i hans utnämning till minister på Haiti år 1891, nödgades Douglass emellertid under de sista tjugo åren av sitt liv maktlös åse det långsamma men effektiva uppbyggandet av sydstaternas segregationssystem. När han dog 1895 kunde det tyckas att hans protest i stort sett varit förgäves, eftersom negrernas forna bundsförvanter i det republikanska partiet i "rasfredens” intresse hade beslutat överlämna rasproblemets lösande i södern åt sydstatsborna själva – vilket i realiteten betydde att de övergav negrernas sak. De strävanden han representerade befann sig i en nedgångsperiod bland både negrer och vita, men de skulle senare tränga fram på nytt som ett dominerande inslag i negertanken, och Douglass skulle därigenom bli ihågkommen och hedrad som en av de stora negerledarna i det förflutna.

Booker T Washington håller tal i New Orleans 1915.
Booker T Washington håller tal i New Orleans 1915.

Efter Douglass död var det naturligt att hans efterträdare som negerledare blev en person med större förmåga att acceptera de nya segregationsvillkoren. En sådan ledare var Booker T. Washington (1856-1915), den store negerläraren och grundaren av Tuskegee Institute i Alabama, under de följande tjugo åren Amerikas mest framstående neger och kanske den hittills mäktigaste i dess historia. I dag har de flesta av hans idéer råkat i totalt vanrykte, och många negrer kallar honom "Onkel Tom” och förrädare. Hans program sägs ha inneburit anpassning till och accepterande av segregationen, i motsats till den protestlinje som förfäktades av Douglass och andra. Många av hans åtgärder var också direkt riktade mot protestyttringar från negerhåll. Washington förordade aldrig något totalt uppgivande av negrernas rättigheter, men han försökte åstadkomma en vapenvila och ett modus vivendi mellan raserna i södern. Han ansåg att negrerna borde koncentrera sig på att vinna ökat ekonomiskt inflytande i södern och utveckla sin yrkesskicklighet genom tians program för "industriell utbildning”. Så snart de bevisat sitt eget värde genom flit och förkovran, skulle de vita självmant ge negrerna alla de politiska rättigheter som förmenats dem.

Washingtons järngrepp om negrernas liv på alla områden och hans intolerans mot oliktänkande ledde så småningom till ett återupplivande av protestfilosofin inom en liten grupp av färgade intellektuella. Deras ledare var William E. B. Du Bois, som till skillnad från både Douglass och Washington var född i norr av föräldrar som aldrig varit slavar. Du Bois var den förste neger som erövrade doktorsgraden vid Harvard (år 1895).

Hans första sammanstötning med Washington ägde rum då Du Bois publicerade sin essaysamling "Souls of Black Folk” år 1903, som var starkt kritisk mot Washingtons ledarskap. Dennes program för industriell utbildning skulle enligt Du Bois oundvikligen leda till att negrerna blev "medborgare av andra klassen”. I stället förordade han akademisk och estetisk utbildning av en elit som sedan skulle arbeta för att förbättra hela negerrasens förhållanden. Du Bois ställde också den aktiva protest som Douglass och andra ledare gett exempel på i kontrast mot Washingtons accepterande av segregationen och propagerade för en återgång till den aktiva protesten.

De närmaste tolv åren rasade en bitter strid mellan majoritetsgruppen, ledd av Washington och utrustad med pengar och inflytande både inom regeringen och den vita ekonomiska maktstrukturen, och den "radikala” minoriteten, ledd av Du Bois. Washington hade övertaget till dess att negerradikalerna med stöd av flera framstående vita liberaler grundade The National Association for the Advancement of Colored People (NAACP) år 1909. Du Bois blev redaktör för NAACP:s organ "Crisis”, och då Washington dog år 1915 övergick ledarskapet till Du Bois och NAACP. Han blev dock aldrig någon envåldshärskare av samma typ som Washington.

Tonvikten kom nu åter att ligga på segregationens politiska och sociala aspekter. Som en följd härav mötte Du Bois och NAACP motstånd både från vänster och höger. På vänsterkanten uppstod en liten men högröstad grupp av färgade socialister vilka under ledning av A. Philip Randolph fördömde NAACP som en borgerlig organisation utan intresse för massornas ekonomiska problem, kallade Du Bois en politisk opportunist och såg den socialistiska revolutionen som rasproblemets enda lösning. Utmaningen högerifrån kom från Marcus Garvey och hans svarta nationaliströrelse "Back to Africa” på 1920-talet.

Av dessa oppositionsgrupper var Garveys den starkare. Han var en västindier som kom till USA år 1915 och två år senare organiserade The Universal Negro Improvement Association (UNIA) som 1920 påstods ha över två miljoner medlemmar. Garvey drog till sig det bottenskikt besvikna och okunniga sydstatsnegrer som dragit norrut under och efter första världskriget på jakt efter ett bättre liv. I stället fann de en existens i nordens ghetton som var föga bättre än livet i den segregerade södern.

Garveys lösning på rasproblemet var inte integration utan en färgad sionism med återvändande till Afrika. Han framhöll negrernas ärorika förflutna och predikade rasstolthet och ekonomisk nationalism. Hans "svarta makt” skulle utgå från en stor afrikansk stat under hans ledning. Under tiden manade han negrerna i USA att skapa ekonomisk styrka genom kooperation och rassolidaritet: UNIA köpte livsmedelsaffärer, tvätterier, restauranger och hotell och drev dem kooperativt, och Garveys supporters bidrog med över en miljon dollar till rörelsens "Black Star Steamship Line” som skulle "förena världens färgade folk i handel och samfärdsel” och slutligen transportera amerikanska negrer tillbaka till Afrika.

Garveys framgång var i början enorm. Han lyckades få Liberias regering att garantera landområden för den koloni som skulle bli embryot till hans afrikanska stat. Efter påtryckningar från de brittiska och franska regeringarna tog emellertid Liberia tillbaka koncessionerna och Garveys program led det första nederlaget på vägen mot totalt sammanbrott. Hans extremism som bl.a. omfattade en helt svart kyrka med en neger som patriark, svart madonna och svart Jesus, hans fördömande av alla vita som rashatare och hans angrepp på Du Bois och NAACP som "mulatter” och förrädare mot sin ras ledde till att han fick både negersocialisterna och NAACP mot sig. Garveys rörelse kollapsade slutligen när han dömdes till fängelse för att ha utnyttjat postverket i bedrägligt syfte vid insamlandet av medel till sitt konkursmässiga rederi. Han deporterades till Västindien och hans besvikna anhängare skingrades i diverse religiösa kulter och svarta nationalistorganisationer. Dagens "svarta muselmaner” anses av många vara en direkt avkomma av Garveys rörelse. Trots sina starka rasistiska övertoner måste denna emellertid ses som en proteströrelse. Antingen Garvey nu hade två miljoner anhängare som han själv uppgav, eller femhundratusen som motståndarna hävdade, kvarstår faktum att han lyckades organisera den största färgade massrörelsen i USA:s historia. Hans förkastande av integrationen måste också ses som en av de starkaste protestyttringarna i den moderna negerhistorien.

Efter Garveys försvinnande, dominerade Du Bois åter scenen fram till 1935. Han försökte också uppmuntra till rasstolthet, först genom grundandet av Panafrikanska kongressen och sedan genom att stödja de färgade författarnas och konstnärernas "Harlemrenässans”. Gradvis flyttade Du Bois över tonvikten på rasproblemets ekonomiska sida. Hans vision var att negrerna skulle kunna åtnjuta den amerikanska demokratins frukter utan att förlora sin kulturella egenart. Under hela tjugotalet angrep han segregationen i alla dess former, men under 1930-talets ekonomiska kris började han förfäkta ett ekonomiskt handlingsprogram som skulle hjälpa de färgade massorna – med vilka han ironiskt nog inte hade någon verklig kontakt. Programmet innebar bl.a. en sorts "frivillig segregation” för att möta depressionens omedelbart överhängande problem. Du Bois avgick 1934 som redaktör för "Crisis” då han inte lyckats övertyga NAACP om att dess angrepp på rösträttsbestämmelser och laglig segregation mera låg i den färgade medelklassens än i de stora massornas intresse.

Utan en egen organisation tog Du Bois aktiva ledarskap ett snabbt slut. Han var aldrig folkets man på samma sätt som Douglass och Garvey och kunde inte påräkna något allmänt stöd för sitt nya program. Den intellektuella gruppen hade alltför länge understött den gamle Du Bois, den kompromisslöse förkämpen för full jämlikhet, för att nu kunna följa en ny Du Bois, som lät mera som Booker T. Washington. I tjugo år höll han sig kvar i ledargruppens periferi och ägnade sig åt undervisning och författarskap. Politiskt sett gled han åt vänster och blev 1961 medlem av kommunistpartiet. Han dog i frivillig landsflykt i Ghana 1963, där president Nkrumah gav honom en statsbegravning som "panafrikanismens fader”.

Trots skillnaderna i sättet att närma sig problemet har samtliga dessa tre "protestpionjärer” lämnat många bidrag till dagens ofta oeniga negerledares program: Douglass och Du Bois genom sina direkta attacker mot segregationen och sin tro på politisk handling, Du Bois och Garvey genom sitt envisa hävdande av den ekonomiska maktens betydelse och nödvändigheten av rasstolthet, och slutligen alla tre genom sitt fördömande av Amerikas rasorättvisor. Delar av deras åsikter och program återfinns i dag hos Martin Luther King, NAACP, Urban League och till och med talesmännen för Black Power.

Laddar…
Annons
Annons

Frederick Douglass (1817–1895), W E B Du Bois (1868–1963) och Marcus Garvey (1887–1940).

Foto: IBL Bild 1 av 3

Denna artikel var införd i SvD den 19 augusti 1967.

Bild 2 av 3

Booker T Washington håller tal i New Orleans 1915.

Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons