Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

”Dublinesk” Prosa som behöver vädras

[object Object]
Enrique Vila-Matas Foto: AKRISTINA

LITTERATUR

”Dublinesk”

Författare
Genre
Prosa
Förlag
(Tranan)

335 s. övers. Lena E. Heyman

”Amerikansk litteratur är som amerikanskt vin, omogen.”

Jag har glömt vem som yttrade dessa hårda ord om den amerikanska litteraturen, men för oss läsare som tycker att en zinfandel från Kalifornien kan vara en trevlig bekantskap, så har det slagfärdiga omdömet varit svårt att glömma. Jo visst, den amerikanska litteraturen är omogen, det är både dess problem och styrka. Den ser inte bakåt, är inte överdrivet traditionsbunden eller självrefererande. Den är som nationen själv, på gott och ont.

Vill man fortsätta analogin kan man säga ett den europeiska litteraturen ibland tenderar att bli övermogen; den kan då bli så vänd mot sig själv och sin historia att den tycks sakna framtid, det bästa har redan hänt. Det är särskilt ironiskt att denna närapå klassicistiska hållning är så vanlig i relationen till den modernistiska litteraturen, som per definition bröt mot traditionen snarare än vördade den.

Annons
X

Just denna litterära övermognad präglar på ett högst medvetet sätt den katalanen Enrique Vila-Matas roman ”Dublinesk”, som nu kommer på svenska i Lena Heymans översättning.

Huvudpersonen Samuel Riba är en före detta förläggare – han har en tendens att ”läsa sitt liv som vore det en litterär text” – som lagt av med att ge ut böcker och att dricka alkohol. I någon mening hängde de två aktiviteterna ihop; båda gav Riba en förhöjd verklighetskänsla, en berusning av det existentiella slaget. Men nu är det tryckta ordet besegrat av den digitala revolutionen, och en torrlagd Riba ägnar regniga dagar åt att googla sina gamla böcker på nätet.

Något måste hända. Han bestämmer sig för att resa till Dublin för att där hålla en begravningsceremoni för det tryckta ordet – inspirerad av en dikt av Philip Larkin som just heter ”Dublinesque”. Och vad kan vara lämpligare än att högtidlighålla slutet på Gutenbergepoken i den stad som är själva spelplatsen för James Joyces ”Ulysses” och födelseort för den moderna 1900-talslitteraturen? Ribas resa blir en drömsk resa, delvis för att han inte kan låta bli att se världen som om den var en del av en roman. På gatorna i Dublin ser han gång på gång människor som är som hämtade ur böcker av Joyce och Beckett.

Riba lider av ett slags litterär psykos, ett tillstånd som inte bara präglar romanen som han ingår i, utan också den tradition som Vila-Matas är en del av. I den spanska litteraturen finns en ständigt pågående lek kring den komplicerade relationen mellan dikt och verklighet. Den finns hos Cervantes och Borges, men går förstås också igen hos en modernare klassiker som Roberto Bolano, vars ”De vilda detektiverna” är en vildare kusin till ”Dublinesk”. Det är samma fåfänga jakt på liv genom litteraturen; den heliga graalen lockar bortom orden, men är egentligen en hägring i öknen.

Litteraturen lovar en sanning bortom sig själv, men det är ett löfte som den inte kan hålla. Riba är en tvivlande präst i en kyrka som avfolkas, både tragisk och komisk: ”Det tryckta ordets tragiska nedgång och fall (vilket innebär nedgång och fall för en stor och lysande epok av mänsklig intelligens), kommer snart också det, om det inte blir helt och hållet bortglömt, att framkalla ett leende, inte mer.”

Denna sorg är genuin, men ändå lekfullt skildrad. Vila-Matas iscensätter Ribas begravningsmarsch med både värme och humor; texten balanserar så fint mellan dröm och verklighet, tragik och komedi, essä och roman. Därför känns romanen också helt fräsch, trots att den gestaltar en litterär återvändsgränd.

Samtidigt är denna återvändsgränd redan trång, överbefolkad av andra författare som inte heller kommer vidare. Det faktum att Vila-Matas är medveten om Ribas litterära patetik, och kan skapa en mild komedi av den, förändrar inte känslan av instängdhet, att prosan behöver vädras.

Det finns något i Ribas mycket manliga melankoli som man bör ifrågasätta. Den känns omogen, den litterära mognaden till trots. Måste litteraturen vara en undergångsmärkt herrklubb, besatt av sig själv? Nej, givetvis inte. Det inser Enrique Vila-Matas, ändå kan han inte lämna klubben.

Annons
Annons
X

Enrique Vila-Matas

Foto: AKRISTINA Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X