X
Annons
X

Profetisk roman om ensamhet

Vad är normalt och vad är vanvett? Marlen Haushofer ställer frågan i romanen Väggen, i dag ännu mer aktuell än när den kom för snart 40 år sedan. I min omläsning skildrar den inte ett tänkbart scenario efter ett atomkrig, som jag tolkade den då, utan närmast profetiskt ensamhetens tillstånd, ett tillstånd som många tvingas leva i, eller väljer att leva i, nuförtiden. Skillnaden kan, som Marlen Haushofer visar, vara en chimär.
Den namnlösa kvinnan i ”Väggen” utsätts för yttre tvång men anpassar sig och gör inte det utbrytningsförsök som skulle kunna rädda henne tillbaka till mänsklig gemenskap.
Romanen öppnar med att kvinnan kommer på besök till släktingar som äger en jaktstuga någonstans i (förmodligen) de österrikiska Alperna. De försvinner redan den första kvällen efter en promenad ner till byn.

När kvinnan går ut för att söka rätt på dem nästa morgon hindras hon av en vägg av glas. Hon blir snart på det klara med att hon är instängd, runt omkring henne har fienden (vilken fiende?) rest en osynlig
vägg. På andra sidan väggen ser hon stelnade, förstenade människokroppar, som blivit sittande och stående som invånarna i Törnrosaslottet. Den enda levande varelsen inom räckhåll är släktingarnas jakthund, som kommer springande nerifrån byn. Så småningom hittar också en ko och en katt fram till jaktstugan.
Kvinnan skriver i två års tid ner sina iakttagelser och tankar på baksidan av de almanacksblad hon hittar i jaktstugan. Sedan tar papperet slut och läsaren lämnas i ovisshet: kommer kvinnan att lyckas bryta sig ut, gräva sig ner under glasväggen, eller kommer hon att dö den dag som hennes ko inte kan förse henne med den livsuppehållande mjölken längre?
Och - kommer hon att ta chansen till utbrytning, om hon får den?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X