X
Annons
X
Recension

Aftonland Professorn som halkade av samtiden

Karolina, professor och SvD-skribent, är ensam. Efter ett avslutat förhållande glider hon håglöst mellan arbete som framstår som meningslöst och korta affärer med ytliga män. Kristoffer Leandoer har läst en Stockholmsroman som skrider fram med auktoritär sävlighet – och förmedlar känslan av att allt redan är för sent.

”Jag tänker att jag har skrivit en roman om att leta efter något som känns meningsfullt. Något att tro på”, sa Therese Bohman i SvD:s söndagsintervju den 28 augusti. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Varför ska Karolina Andersson gå upp på morgonen? Hon har fått förmågan att hänföras inför det stora i livet – åtminstone i estetiskt hänseende: konsten, skymningsljuset, det som är ”bra på riktigt” – och hon är tursam och begåvad nog att kunna försörja sig på sin hänförelse. Men det räcker ju inte. Biologin, tidens obönhörliga gång och civilisationens sönderfall nöter ner henne.

Hon ser allt runt omkring sig som ruiner i vardande. Hon hoppas inte på något, utan nöjer sig med ”avsaknad av olycka”. Hennes tillvaro har blivit så inrutad att det är en sensation när hon lyckas göra ett spontant besök på Naturhistoriska riksmuseet. Hon har kollegor i stället för familj och vänner, profession i stället för passion. Hon är ensam. Hon har svårt för kollegors smartness och karriärism, men har ingen riktig egen lidelse, mest ironiska stickrepliker. Hon dricker lite för mycket, halkar vid sidan om samtiden, porrsurfar på tjänsterummet, har smått halvhjärtade kärleksaffärer, sneglar lystet på doktorander av motsatta könet – lite som den håglöse universitetsläraren François i Houellebecqs ”Underkastelse”.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X