Annons
X
Annons
X

Professor: Natos hårdare linje är farligt ogenomtänkt

Den militära upptrappningen mot Ryssland kan få konsekvenser som vi inte vill ha. Väst bör försöka finna en väg att reducera spänningarna. Det skriver professor Stefan Hedlund inför Natos toppmöte som inleds i Warszawa på fredag.

Av SvD
Det skärpta säkerhetsläget
Ryske presidenten Vladimir Putin under ett möte med ryska ambassadörer i Moskva den 30 juni, där Putin förklarade att Ryssland kommer att svara på Natos militära upptrappning nära den ryska gränsen.
Ryske presidenten Vladimir Putin under ett möte med ryska ambassadörer i Moskva den 30 juni, där Putin förklarade att Ryssland kommer att svara på Natos militära upptrappning nära den ryska gränsen. Foto: Ivan Sekretarev/AP

DEBATT | NATO

Nu är det fråga om hur man tillräckligt snabbt skall kunna få tillräckligt stora styrkor på plats för att kunna kasta ut en rysk angripare.

Den 8-9 juli samlas försvarsalliansen Natos medlemsstater till ett toppmöte i Warszawa. Platsen är väl vald. Polen har under senare år, tillsammans med våra baltiska grannländer, drivit en allt hårdare linje för att Rysslands allt mer aggressiva uppträdande måste mötas med ökad militär beredskap. Och det har givit resultat.

Toppmötet i Warszawa sker mot bakgrund av den mest omfattande militära övningsverksamhet Polen och den baltiska regionen har upplevt sedan det kalla krigets slut. Detta har i sin tur lett till att även Ryssland trappar upp sin övningsverksamhet, och till att den ryska statsledningen riktar grova hotelser mot Sverige och Finland, om vi skulle drista oss till att ta steg mot ett medlemskap i Nato.

Annons
X

Dagordningen för mötet i Warszawa kommer att domineras av krav på en återgång till det kalla krigets avskräckningspolitik. Betydande steg kommer också att tas i denna riktning. En styrka bestående av 4 000 man (fyra bataljoner) från USA, Storbritannien och Tyskland (kanske även från Polen) kommer att ”roteras” genom Polen och de baltiska staterna.

Betydligt viktigare än själva truppnärvaron är dock att det inte längre är förbjudet för Nato att planera för militära ingripanden. Främst Tyskland motsatte sig länge sådan planering, som ansågs kunna provocera Ryssland. Nu är detta tabu borta. Man hycklar inte längre med gemensamma sjöräddningsoperationer. Nu är det fråga om hur man tillräckligt snabbt skall kunna få tillräckligt stora styrkor på plats för att kunna kasta ut en rysk angripare.

Det finns anledning att se med betydande oro på denna utveckling. Till att börja med är det slående att ingen tycks veta exakt vad det är man skall avskräcka. Varje nytt steg Putin har tagit, från kriget i Georgien och framåt, har kommit som stor överraskning. Detta kan uppfattas som ett allvarligt underbetyg för västsidans underrättelseverksamhet, men det kan också ses som ett tecken på att det helt enkelt inte finns någon strategi på rysk sida.

Små stater har rätt att själva bestämma vilka allianser de vill vara med i, och stora grannar har ingen rätt att lägga sig i.

Putin har visat att han är en spelare som är beredd att ta stora risker, men det finns inget som antyder att han följer en uppgjord plan – utöver att återskapa respekt för Ryssland i internationell politik. Hans handlingar har varit uteslutande taktiska – snabba reaktioner på upplevda hot. Och Nato har svarat med samma taktiska spel, med reaktioner på ryska utfall snarare än med en genomtänkt strategi. Då alliansen är så djupt splittrad i synen på hur Putin skall hanteras, har någon strategi inte varit möjlig att utforma.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Foto: Virginia Mayo/AP

Vi har således ett spel där båda parter stadigt ökar insatserna, utan att ha något tydligt mål för den egna verksamheten, och till synes utan att ens vara intresserad av att söka förstå vad som driver motparten. Hotbilder av motståndaren har blivit så viktiga inslag i det inrikespolitiska spelet på båda sidor att det inte längre tycks finnas något intresse av verkligheten bakom projektionerna. Nästa kris kommer därför med stor sannolikhet ånyo att komma som en överraskning – och kan man verkligen avskräcka en överraskning?

Det verkligt allvarliga i denna upptrappning ligger i att Putin trots den yviga retoriken är väl medveten om att den egna konventionella militära förmågan är vida underlägsen motpartens. Ett strategiskt överfall på exempelvis Estland skulle vara enkelt. Men fortsättningen skulle bli förödande. Det är detta som gör att insats av kärnvapen nu har blivit ett nästan rutinmässigt inslag i rysk säkerhetspolitisk diskussion.

Vi står därmed inför en risk för nukleär eskalation som är större än vid något enskilt tillfälle sedan tidigt 1980-tal. Det brittiska beslutet att lämna EU bidrar till att öka oron över en sådan utveckling, detta då Kreml kan komma att intala sig själv att sprickan inom EU kan komma att följas av en spricka även inom Nato, där Storbritannien och USA länge har stått för en gemensam hård linje. Är det längre möjligt för Paris, London och Washington att samordna ett svar på en rysk eskalation?

Det är svårt att helt frigöra sig från en känsla av att denna ömsesidiga mobilisering faktiskt kan komma att leda till krig.

Detta borde leda till ambitioner att – av rena överlevnadsskäl – söka finna en väg att reducera spänningarna. Men några sådana ambitioner tycks inte finnas. Båda sidor har av inrikespolitiska skäl blivit så fastlåsta i sina respektive positioner att försök att förstå den andra sidan genast skulle uppfattas som undfallenhet.

Medan den ryska sidan drivs av mytbildning och konspirationsteorier kring ondsinta ambitioner från väst att krossa Ryssland, drivs västsidan av en känsla av moralisk överlägsenhet som tar sig uttryck i arroganta föreläsningar om universella värderingar, och i tydliga budskap om att Ryssland inte längre förtjänar att få vara med i de fina rummen.

Krisen i Ukraina är ett sorgligt exempel. Trots att Ryssland från början gjorde klart att det rörde sig om en allvarlig intressekonflikt, med potentiellt mycket allvarliga konsekvenser, framhärdade politiker i väst, inte minst i vårt eget land, att framställa det som en värderingskonflikt. Små stater har rätt att själva bestämma vilka allianser de vill vara med i, och stora grannar har ingen rätt att lägga sig i.

En ukrainsk soldat under en militärövning utanför staden Mauripol i september 2015. Foto: Irina Gorbaseva/AP

Det är fint med värderingar. Det finns goda skäl till att politiker så gärna talar om värderingar som grund för den egna politiken. Det är inte nog med att man på detta vis kan skapa en enkel världsbild i svart och vitt, där motståndaren definitionsmässigt alltid har fel. Det lämnar också betydande utrymme för ett slags inrikes utrikespolitik, där politiker kan bjuda över varandra i att vara heligare än påven. Problemet är bara att det alltid är någon annan som får betala.

Om det värsta skulle ske kan vi ju alltid trösta oss med att våra värderingar var överlägsna, att vi hade moralen på vår sida.

Krisen i Ukraina provocerades fram av en svensk-polsk ambition att i direkt konfrontation med Ryssland inkludera Ukraina i ett östligt partnerskap med EU. När Ryssland tog till militära medel, för att hävda sina intressen, begränsades västsidans svar till föga mer än ändlösa moraliska fördömanden, vilket ytterligare har eskalerat spänningarna. Staten Ukraina går under tiden mot sammanbrott. Trots att facit av denna politik förskräcker tycks ingen var beredd att ta lärdom.

Västsidans envisa fasthållande av värderingar som bas för relationen till Ryssland har lett till att Kreml nu öppet deklarerar att man har andra värderingar än i väst. Opinionsundersökningar visar på ett mycket starkt stöd för Putin, på starkt växande negativ folkopinion mot både USA och Europa, och på att en betydande del av den ryska befolkningen inte är främmande för att gå i krig.

Det är svårt att helt frigöra sig från en känsla av att denna ömsesidiga mobilisering faktiskt kan komma att leda till krig. Men om det värsta skulle ske kan vi ju alltid trösta oss med att våra värderingar var överlägsna, att vi hade moralen på vår sida.

Stefan Hedlund

professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet

Stefan Hedlund Foto: Privat
Annons
Annons
X

Ryske presidenten Vladimir Putin under ett möte med ryska ambassadörer i Moskva den 30 juni, där Putin förklarade att Ryssland kommer att svara på Natos militära upptrappning nära den ryska gränsen.

Foto: Ivan Sekretarev/AP Bild 1 av 4

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Foto: Virginia Mayo/AP Bild 2 av 4

En ukrainsk soldat under en militärövning utanför staden Mauripol i september 2015.

Foto: Irina Gorbaseva/AP Bild 3 av 4

Stefan Hedlund

Foto: Privat Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X