Annons
X
Annons
X

Professor: Därför biter inte sanktioner på Ryssland

Felet med sanktionspolitiken är att syftet uteslutande är en bestraffning, och att straffa ett land som Ryssland är ett mycket vanskligt företag. Det skriver Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning.

Rysslands president Vladimir Putin, vid ett möte om Ukraina i Tyskland den 19 oktober.
Rysslands president Vladimir Putin, vid ett möte om Ukraina i Tyskland den 19 oktober. Foto: Markus Schreiber/AP

DEBATT | RYSSLAND

Oligarkerna är de som främst har drabbats av sanktioner, men effekten av detta har blivit att göra dem än mer beroende av välvilja från Kreml.

Sanktionspolitiken emot Ryssland har åter hamnat i fokus. Mot bakgrund av de vidrigheter som nu bara tycks eskalera i Aleppo är det naturligt att många kräver hårdare tag, i form av skärpta sanktioner. Samtidigt börjar det också bli hög tid att begrunda vad det är förespråkarna egentligen hoppas kunna uppnå. Den bistra sanning ingen – eller mycket få – tycks vara redo att inse är att sanktioner aldrig har avsedd verkan. Det räcker med att nämna Kuba och Nordkorea.

Sydafrika kan vara ett undantag, kanske även Iran, men i det senare fallet krävdes extremt hårda tag, som ingen ens skulle våga föreslå emot Ryssland, och i slutänden är det tveksamt om det inte var andra faktorer som spelade en mer avgörande roll. Fallet Kina är också intressant. Efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 infördes sanktioner, i form av restriktioner på vapenförsäljning. Dessa sanktioner är fortfarande på plats, utan att ha uppnått annat än att skapa ett permanent irritationsmoment i handelsrelationer.

Annons
X

Det grundläggande problemet med sanktioner är att det är ett medel politiker i demokratier tar till när de inte har någon aning om vad de skall göra. Under hård press från indignerade journalister väljer de den lätta vägen ut – bombastiska fördömanden kombinerade med verkningslösa sanktioner. Det skapar en varm känsla av moralisk överlägsenhet, men det leder också till att andra kommer att bli tvungna att betala priset.

Efter Rysslands illegala annektering av Krim, och det därpå följande svarta kriget i östra Ukraina, hamnade politiker i väst i just en sådan situation. Något måste göras, men ingen visste vad. Att bistå Ukraina militärt var alltför farligt, och att göra upp med Putin var moraliskt omöjligt. Efter nedskjutningen av Malaysian MH-17 i juli 2014 blev det inte hållbart att förbli passiv. Sanktioner infördes.

Alltsedan dess har vi otaliga gånger fått höra att ”sanktionerna biter”, att Ryssland känner smärtan, att folket kommer att vända sig emot Putin, att oligarkerna kommer att jag ut honom, och att den ryska krigsmakten har avskräckts från att utvidga kriget i Ukraina. Allt detta har låtit mycket bra i medier i väst, och det har säker fått många politiker att känna sig mycket duktiga. Tyvärr finns det inte minsta element av sanning i något av dessa påståenden.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Redan när sanktionerna infördes var det uppenbart för alla som vill se verkligheten för vad den var att sanktionspolitiken inte hade några förutsättningar att lyckas. Rysslands fiskala reserver var så djupa att man trots ett brutalt fall i oljepriset än idag har betydande reserver kvar. Beroende av framtida rörelser i oljepriset kommer dessa reserver att räcka kanske ett par år till, innan läget blir verkligt allvarligt. Den ryska befolkningen har förvisso drabbats av en betydande försämring i levnadsstandard, men det är till följd av oljeprisfallet. Sanktionspolitikens huvudsakliga effekt har varit att fria Putin från den kritik han annars skulle drabbats av, till följd av en rundhänt ekonomisk löftespolitik. Nu kan alla nedskärningar i stället skyllas på sanktioner från väst. Oligarkerna är de som främst har drabbats av sanktioner, i form av strypt tillgång till krediter från väst, men effekten av detta har blivit att göra dem än mer beroende av välvilja från Kreml. Sanktionspolitikens grundläggande effekt har således blivit att stärka snarare än att försvaga den ryska regimen, vilket väl knappast kan ha varit avsikten.

    Även i fråga om de främsta uppgivna målen torde det idag stå klart att sanktionspolitiken har varit ett totalt misslyckande. Ryssland kommer inte att återlämna Krim, och man kommer inte att avsluta kriget i Donbass innan man har fått något påtagligt i utbyte – exempelvis ett erkännande av annektering av Krim. Efter mer än två år av oändligt pratande borde även de som varit mest involverade i att förespråka sanktioner nu börja inse att man inte har varit särskilt framgångsrik.

    Det är också viktigt att punktera argumentet om att sanktionspolitiken skulle ha avskräckt den ryska krigsmakten från en fullskalig invasion. Detta argument upprepas med den drucknes envishet av främst amerikanska militärer, såsom generalen Philip Breedlove, och utrikespolitiker, såsom Victoria Nuland. Men ständig upprepning ökar inte sanningshalten. Sanningen är att de 40 000 man som mobiliserades längs gränsen till Ukraina hade som främsta uppgift att täcka operationen på Krim. Om ukrainsk militär hade gjort motstånd skulle de ha intervenerat. Att täcka ryggen för trupperna på Krim är dock väsensskilt från att i full skala invadera ett land av Ukrainas storlek. Det skulle krävt betydligt mer än 40 000 man, och har sannolikt aldrig ens varit på tal.

    Den ryska strategin gentemot Ukraina är att hålla tillräckligt liv i utnötningskriget i Donbass för att effektivt avskräcka både utländska och inhemska investeringar, och att lägga en så stor börda på den ukrainska ekonomin att statskollaps blir det slutliga utfallet. Det är tyvärr mycket troligt att man kommer att lyckas med detta. Skärpta sanktioner kommer inte att ha någon inverkan, åtminstone inte i avsedd riktning.

    Det grundläggande felet med sanktionspolitiken är att den uteslutande är avsedd som bestraffning, och att bestraffa ett land som Ryssland är ett mycket vanskligt företag. Varje föreställning om att Ryssland skulle vara redo att vika inför hot måste avfärdas som inte bara naiv utan även som direkt farlig. Det vi kan uppnå med skärpta sanktioner är det värsta av två tänkbara världar, att ytterligare vredga motståndaren utan att få till stånd minsta anpassning av hans politik.

    Det allra sista kvardröjande argumentet för sanktioner är, att vi i alla fall var tvungna att sända ett budskap, att göra klart för Kreml att aggressionen mot Ukraina var oacceptabel. Må så vara. Följdfrågan är dock vilket budskap som kommer att sändas den dag då sanktionspolitiken havererar, utan att Kreml har backat en centimeter? Det kan inte bli annat än raka motsatsen, nämligen att vi ger oss och att ni vann! Och vad har vi uppnått med ett sådant budskap?

    Ukrainas verkliga tragedi är att dess påstådda vänner i väst totalt har glömt innebörden av verklig avskräckning, av att tala lågmält men vara redo till massiv vedergällning. Effekten av bombastiska fördömanden utan minsta antydan om att vara redo att ta en rejäl konflikt kunde inte bli annat än förödande.

    Stefan Hedlund

    professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet

    Stefan Hedlund Foto: Privat
    Annons
    Annons
    X

    Rysslands president Vladimir Putin, vid ett möte om Ukraina i Tyskland den 19 oktober.

    Foto: Markus Schreiber/AP Bild 1 av 2

    Stefan Hedlund

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X