X
Annons
X

Winston Churchill: Problemen i Fjärran östern

I det fjärde avsnittet av sin återblick på efterkrigsårens världspolitik rekapitulerar sir Winston Churchill först del händelseförlopp som ledde till Indiens självständighet och Pakistans statsbildning. Burmas lösgörande från samväldet och relationerna till Kina bildar övergången till Churchills kommentarer till Koreakriget, i vilka han röjer sin beundran för president Trumans snabbtänkthet, klokhet och mod i avgörande och kritiska situationer.

Winston Churchill.
Winston Churchill.

Det är inte min avsikt att rikta beskyllningar åt något håll för de många obehagliga saker som har hänt sedan 1945. De personer som bar ansvaret för den brittiska politiken under åren närmast efter kriget ställdes inför en rad exceptionellt svårlösta och elakartade problem i både inrikes- och utrikespolitiken. De tvangs ofta till vissa lösningar antingen av omständigheterna eller av förutfattade doktrinära politiska meningar och resultatet blev inte alltid välsignelsebringande för vare sig Storbritannien eller den fria världen i övrigt.

Frågan om beviljandet av självständighet åt Indien – i sig självt nära nog en kontinent – hade fått ligga i förgrunden vid de politiska övervägandena i Storbritannien. Jag hade under mellankrigsåren lämnat en hel del bidrag, och med stöd av sjuttio konservativa underhusledamöter kämpade jag på ett tidigt stadium mycket energiskt för en lösning. Som chef för en koalitionsregering nödgades jag modifiera min förutvarande ståndpunkt, men när 1945 den förtvivlade kampen slutade var vi onekligen moraliskt förpliktade att bevilja Indien dominionställning, inklusive rätt att utträda ur samväldet. Jag ansåg emellertid att den nya författningen borde ge det indiska folkets stora massa makt och rätt att bestämma över sig själv. En konstituerande församling med deltagande av ombud för alla aktiva grupper i landet kunde ha bildat grundvalen för ett verkligt representativt självstyrande Indien som skulle ansluta sig till det brittiska imperiet. Alla skulle få tillfälle att göra sin insats i den nya planen: de "oberörbara", rajorna, de furstetrogna som utgjorde flera hundra miljoner och en massa andra sinsemellan olika men betydelsefulla och vakna intressegrupper. Man torde erinra sig att det under sista krigsåret förekom en revolt av extremisterna i det indiska kongresspartiet som nedslogs utan större svårighet och med ringa förlust av människoliv.

Den brittiska labourståndpunkten var strängt partiortodox och gick ut på att självständighet borde beviljas med minsta möjliga dröjsmål och regeringen överlämnade den också utan tvekan och som en nära nog självklar sak till just de grupper som vi kort förut hade besegrat med sådan lätthet. Två år efter krigets slut var saken klar. Den 15 augusti 1947 proklamerades Indiens självständighet. Alla försök att bevara landets enhet hade spruckit; Pakistan blev en separat stat. Fyra miljoner invånare på denna kontinent, som i stort sett var uppdelad mellan mohammedaner och hinduer, flög i strupen på varandra. Tvåhundra års brittisk regim följdes av ett blodbad och en förlust av människoliv som var större än vad som någonsin hade förekommit under vår liberala maktutövning. Trots gränskommissionens ansträngningar kunde det inte undvikas att den gräns som drogs upp mellan Indien och Pakistan blev ett blödande sår för den stora befolkningen i dessa trakter. Hemska blodbad uppstod i samband med förflyttningen av fyra- à femhundratusen mohammedaner och hinduer, män, kvinnor och barn, från ena sidan gränsen till den andra. De flesta var ofarliga och oskyldiga individer vilkas enda fel var deras religion.

Annons
X

Det var en lycka att i spetsen för den större av de båda stater som växte upp på denna blodiga grund stod en statsman av utomordentliga mått, nämligen Nehru. Efter att i många år ha försmäktat i fängelser och andra straffanstalter framträdde han nu som ledare för en liten minoritetsgrupp av motståndare till det brittiska väldet, men i stort sett fri från två av människans värsta fel, hat och fruktan. Gandhi, som länge hade lett den indiska självständighetsrörelsen, mördades av en fanatiker kort efter Nehrus regeringstillträde. Jinnah blev ledare för den mohammedanska staten, Pakistan. Storbritannien står på god fot med båda de nya republikerna. Deras ledare bevistar samväldeskonferenserna, deras makt på gott och ont i Asien och i världen i övrigt är obestridlig. Jag skall inte göra något försök att spå om framtiden.

Samma år som Indien fick sin självständighet lösgjordes Burma från samväldet. Burma hade varit den viktigaste platsen för operationerna till lands under kriget i Östasien och vi hade gjort stora ansträngningar för att återta landet från japanerna, som 1942 hade drivit bort oss därifrån. Nu proklamerades Burmas självständighet av de nationalistiska elementen, av vilka många på något stadium av kriget hade samarbetat med de japanska angriparna mot de allierade för att nå sitt syfte. Deras makt blev emellertid långtifrån fullständig och ännu i dag åtlyds inte den burmanska regeringens förordningar i hela landet. Burma är emellertid en fast etablerad stat som vi har vänskapliga förbindelser med och det långa och hedrande brittiska administrativa arvet av ordning och rättvisa har burit goda frukter.

Denna artikel var införd i SvD den 23 april 1958 .

Både i Indien och Burma var under de första efterkrigsåren konflikten mellan kommunismen och den fria världen relativt betydelselös. Sovjetunionen inregistrerade naturligtvis med belåtenhet varje tecken till att det brittiska inflytandet i världen minskades och sökte på allt sätt, även med betänkliga medel, påskynda de nya staternas tillkomst. Mest ohägn gjorde ryssarna i Indokina och Malacka. I stort sett var emellertid deras intresse riktat mot Kina där nya former började skapas efter åratal av förvirring och blodbad. Chiang Kai-shek, vår vän och bundsförvant under kriget, förlorade mer och mer av sin makt. Förenta staterna sökte med alla medel utom väpnad intervention att hejda kommunismens frammarsch. Men den kinesiska regimen var sönderfrätt inifrån. Den hade i många år bjudit japanerna motstånd, men odugligheten och korruptionen i det sönderfallande systemet beredde marken för den kommunistiska frammarschen. Det var en långsam process men i slutet av 1949 var den genomförd. I fortsättningen satt en "folkregering" som den kallades i Peking och styrde hela det kinesiska fastlandet. Chiang Kai-shek flydde till Formosa där han styr i skydd av USA:s flotta och flyg. Världens folkrikaste land hade därmed övergått i kommunisternas händer och Kina kommer säkerligen i fortsättningen att spela en stor roll i världens angelägenheter. Under denna period utövades dess inflytande huvudsakligen i Korea och Indokina. Tvisterna om Kinas medlemskap i Förenta nationerna vittnar bland mycket annat om organisationens brister, och den traditionella kinesisk-amerikanska vänskapen har tillsvidare slocknat.

Följande år kulminerade kommunisternas försök att irritera Västerlandet, utnyttja den nationalistiska stämningen i Asien och tillförsäkra sig framskjutna strategiska punkter. Det skedde i och med Koreakriget. Tidigare hade de inte framträtt på samma direkta sätt. Fransmännens främste motståndare i Indokina, Ho Chi Minh, var visserligen utbildad i Moskva men den materiella hjälpen åt hans gerillatrupper hade inte varit särskilt betydande. I Malacka hade relativt få terrorister kunnat binda oproportionerligt stora ordningsstyrkor genom sin taktik att mörda plantageägare och lojala malajer och kineser, men kommuniststaterna skänkte dem egentligen bara sin ideologi och sitt moraliska stöd jämte en viss utbildning.

På mötet i Kairo 1943 hade president Roosevelt, Chiang Kai-shek och jag uttalat att Korea skulle vara en fri och självständig stat. Vid krigets slut var landet befriat från japanerna och ockuperat av amerikanska trupper i söder och av ryska i norr. Två separata koreanska stater bildades och förhållandet dem emellan blev alltmer spänt och skärpt. Trettioåttonde breddgraden bildade en osäker gräns och förhållandet mellan de båda staterna kom att gestalta sig ungefär som mellan Östtyskland och Västtyskland. Försök av FN att åstadkomma en återförening strandade på Sovjets motstånd. Spänningen växte och började ta sig uttryck i gränsintermezzon. Den 25 juni 1950 inföll nordkoreanska trupper i Sydkorea och avancerade snabbt. Förenta nationerna uppmanade angriparen att dra sig tillbaka och kallade alla medlemsstater till hjälp. Att sovjetvetot i säkerhetsrådet inte denna gång lamslog FN:s intentioner var rena turen. Systemets brister kvarstod och skulle gång på gång illustreras under de följande åren; denna gång bildade Förenta nationerna endast ramen för en effektiv insats från Förenta staternas sida.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Bakom dessa korta fakta ligger ett historiskt och omvälvande beslut av president Truman. Så gott som genast efter nyheten om anfallet insåg han att endast ett omedelbart ingripande av Förenta staternas krigsmakt motsvarade situationens krav. De amerikanska styrkorna befann sig närmast krigsskådeplatsen och var starkast, men detta var inte det viktigaste. President Truman säger själv i sina memoarer: "Jag förstod att om Sydkorea tilläts gå under skulle kommunistledarna uppmuntras att överfalla länder närmare våra kuster. Om detta fick försiggå utan motstånd skulle det betyda ett tredje världskrig." Trumans snabbtänkthet, klokhet och mod i denna kritiska situation tillförsäkrar honom enligt min mening en plats bland Amerikas största presidenter. Den brittiska regeringen anslöt sig till den amerikanska och erbjöd sig att sända krigsfartyg. I december kämpade även brittiska markstyrkor i Korea. I underhuset gav oppositionen sitt stöd åt premiärminister Attlee och i min egenskap av oppositionsledare yttrade jag den 5 juli: "Jag ansluter mig helt och fullt till premiärministerns ståndpunkt att de åtgärder som nu vidtagits av Förenta staterna i stort sett ger de bästa utsikterna för bevarandet av freden i världen." Endast labourpartiets vänsterflygel betvivlade, trogen sina traditioner, att det var en klok och oförskräckt åtgärd.

Det blev ett långvarigt och blodigt krig som medförde många besvikelser. De amerikanska och allierade trupperna hejdade anfallet från norr och flygoperationerna började göra verkan. General MacArthur handlade raskt och energiskt och återtog den 14 mars 1951 Sydkoreas huvudstad Söul. Två månader senare övergicks trettioåttonde breddgraden. Samtidigt började kinesiska "frivilliga" anlända i stora massor. Förstärkningar strömmade till från andra sidan Yalufloden där stora kinesiska styrkor organiserades till dåligt utrustade men nominellt kraftiga arméer. De amerikanska generalerna hade svårt att tolerera existensen av denna "fristad" på andra sidan gränsen till Mandsjuriet. Där låg också baserna för de sovjettillverkade flygplanen som gång på gång ingrep i striderna. Man gjorde påtryckningar för att få tillåtelse att angripa kinesiskt territorium från luften. Men president Truman var oböjlig och vägrade i ett mycket uppmärksammat meningsutbyte med general MacArthur att lämna sitt medgivande till denna ytterst farliga åtgärd. Han säger i sina memoarer: "De röda prövade de svaga punkterna i vår rustning och vi måste parera deras stötar utan att låta oss dras in i ett världskrig." Jag var själv inne på samma tankegångar och yttrade den 30 november i underhuset: "Det är i Europa som världens öde avgörs. Det är där den dödliga faran finns." Jag avstod från att driva min synpunkt alltför kraftigt för att den inte skulle tolkas som kritik mot de amerikanska militärerna, och hindra deras ansträngningar och försvaga de band som knöt samman oss. Våra och samväldesstyrkorna lämnade ett kraftigt bidrag, men det hade liten omfattning och Amerika bar nästan hela bördan och hade offrat nära hundra tusen av sina söners liv.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Winston Churchill.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 23 april 1958 .

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X