Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Fredrik Johansson: Privilegiesamhället och kostymkön

Högermarginalen
Först i kön!
Först i kön! Foto: Jonas Ekströmer/TT / TT NYHETSBYRÅN

En närmast oundviklig konsekvens av socialismen är behoven av undantag. När marknader regleras – under förespegling av det större sociala goda – uppstår bristsituationer och en återkommande diskussion om huruvida särskilda grupper måste ges privilegier.

Den svenska bostadsmarknaden utvecklar sig här till ett skolboksexempel.

**Efter att det visat sig att också försvarsministern fått en bostad i centrala Stockholm genom kontakter – i detta fall med en Militärhögskolan närstående stiftelse – höjs nu röster om att det behövs särskilda statsrådslägenheter. **

Annons
X

Utrikesministern är som bekant redan föremål för en förundersökning för sina relationer till Kommunals bostadskö. Rättsvårdande myndigheter utreder alltså om vår näst mest seniora regeringsledamot är korrupt.

Det är i sig häpnadsväckande. Men det hamnar i skuggan av att det uppfattas som fullt normalt. För att inte tala om de lösningar som framförs.

Argumenten andas eftertänksam förnuftighet.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det heter att det inte är klokt att man inte ska kunna bli minister i det här landet, utan goda försänkningar bland fastighetsägare och utan risk för att ämbetets integritet korrumperas. Det måste till undantag.

    **Det låter möjligtvis förnuftigt. Men i grunden handlar det om regulatorisk blindhet. Vi har nått en punkt där det uppfattas som höjden av klokskap att instifta undantag från problem skapade av grundläggande systemfel. Privilegiesamhället som nödvändig konsekvens av regleringen/socialismen. **

    Det är den benbrutne som trevar efter plåsterasken.

    Låt oss anta att vi hade haft prisregleringar på kläder. Och där vi alla var tvingade att ställa oss i** ”kostymkön”** för att till reglerat pris erhålla anständiga gångkläder. Vart sjätte år kan man få en ny kostym, förvisso av god kvalitet och till ett lågt pris

    Förutseende föräldrar ställer sina barn i kostymkön när de börjar skolan, för att de ska slippa konfirmera sig i sin farbrors för stora studentkostym.

    Priset på kostymer förhandlas**"kollektivt"** mellan skräddarnas huvudorganisation och den mäktiga ”Kostymägarföreningen”.

    Kostymägarföreningen finansieras genom att den har rätt till en särskild avgift på alla kostymer som säljs och är av tradition nära knutet till ett politiskt parti. Föreningen spenderar stora pengar på att försvara den nuvarande ordningen och kräver av det politiska systemet att ”vi måste sy mer”.

    Ett viktigt inslag i Kostymägarföreningens opinionsbildande verksamhet är att lyfta fram skräddarnas egoism och drivkraft att sko sig på människors basala behov av kläder. Argumentet att kläder är en social rättighet, anses avsluta varje diskussion om behovet av reformer.

    Att det tar lång tid att få en kostym leder till ett antal bekymmer. Svenska affärsmän har bland annat internationellt rykte om sig att ”klä sig som uteliggare”. Många arbetsgivare ägnar därför betydande kraft åt att skaffa fram begagnade kostymer åt sina medarbetare. Med tidstypiska 80-talskostymer är svenska affärsresenärer lätta att känna igen på världens flygplatser.

    Ett annat problem är att utrikesministern rimligen inte kan träffa utländska dignitärer iklädd träningsoverall eller riskera att förväxlas med vaktmästaren på toppmöten i Bryssel. Det ryktas också att försvarsministern genom kontakter – antydningsvis hos någon av försvarets leverantörer av uniformer – lyckats gå före i kostymkön.

    En tredje minister ska ha fått köpa sin nya kostym av en fackförening som investerat sin strejkkassa i ett antal skrädderier. Ministern bedyrar att han ska ha försäkrat sig om – hos ordförande i fackföreningen (som statsrådet är bekant med sedan tiden i ungdomsförbundet) – att ingen annan behövde den kostym han fick från fackförbundet.

    Allt har gått rätt till. Det blir dock ett så kallat ”j-vla liv” i massmedia och rikets jurister tvistar om huruvida det kan vara en muta. Det visar sig att de flesta höga funktionärer i sagda fackförening är klädda i kostymer från förbundets egna skrädderier. Ministern lämnar tillbaka sin kostym till fackföreningen och hävdar att fackföreningsordföranden ljuger. Det hela är inte särskilt uppbyggligt.

    I valet mellan statsråd klädda i lappade kostymer och att de riskerar att utsättas för korruption inskrider klokskapen på arenan. Så här kan vi inte ha det! Det rimliga är att regeringskansliet har ett eget skrädderi, så att regeringen kan ekiperas på ett anständigt sätt och utan risk för korruption.

    Resonemanget kan betraktas som provocerande eller till och med löjeväckande. Bostäder kan inte jämföras med kläder. Herregud, kläder går ju att köpa när som helst och var som helst.

    Ja, just det…

    Det som händer är bra. Det visar att vi har en bostadsmarknad som är så i grunden illa fungerande att den ständigt skapar nya och allt mer spektakulära problem. De ekonomiska och sociala konsekvenserna är väl kända. Nu äter sig problemet in på en nivå där oförvitligheten i statens absolut viktigaste ämbeten riskerar att ifrågasättas.

    Hyresregleringen är som ett gift i samhällskroppen. Den har för länge sedan – om den någonsin har gjort det - upphört att fylla den sociala funktion som förespråkare hävdar. Nu har den nått den punkt där det uppfattas vara en klok lösning att instifta ett statligt sanktionerat privilegiesamhälle.

    Något att tänka på när man står där i kostymkön.

    Annons
    Annons
    X

    Först i kön!

    Foto: Jonas Ekströmer/TT / TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X