X
Annons
X

Per Wästberg: Priset som är kulturell dynamit

På torsdag är en hel världs ögon för en kort stund fastnaglade vid den berömda dörren i Börssalen. För första gången är det Sara Danius (stol 7) som möter kamerablixtarna och tillkännager årets Nobelpristagare i litteratur. Per Wästberg (stol 12) berättar här vad Akademien tar hänsyn till vid valet av pristagare – och vad man över huvud taget inte bryr sig om.

Dörren till Börssalen.
Dörren till Börssalen. Foto: Dan Hansson

"Evigheten har ordet", sa Nathan Söderblom vid Alfred Nobels död. Med sitt pris skapade Alfred Nobel – Europas rikaste vagabond enligt hans vän Victor Hugo – en kulturtradition som inte minskat i glans, snarare tvärtom. Inga andra pris har i rykte och berömmelse överträffat Nobelpriset, kanske särskilt det i litteratur – och då helt enkelt därför att böcker är tillgängliga för alla att uppslukas av, fröjdas åt och förarga sig på.

Då jag för 18 år sedan valdes till Svenska Akademien trodde jag man gick över jorden med GPS för att sprida gracerna och hitta gömda språkskatter. Så var det inte. Lika väl som vi belönade den i mina ögon svåröverträffade romanförfattaren José Saramago hade vi – förstod jag – kunnat ge Portugal pris tre år i rad, om det funnits anledning.

Detta kan aldrig nog understrykas, ty vi i litteraturkommittén är mer misstänkta än övriga kommittéer för att medvetet hoppa mellan länder och världsdelar: bara individer får priset, bara enstaka livsverk. Nation, kön, religion betyder ingenting. Geografi är inte vårt ämne.

Annons
X

Stötestenarna är många: Vårt västerländska perspektiv kan inte förträngas, vi är bundna till en läsande erfarenhet, till en bildningsgång, till vissa estetiska kategorier. Det finns kulturella sfärer vi har svårt att rätt bedöma, även om vi ibland tar hänsyn till ett författarskaps påverkan inom sin egen krets, såsom Naguib Mahfouz i Egypten.

Skönlitteraturen är full av olika slags grammatik, metaforer, strukturer. Rätten att vara sig själv, att få förhärliga det subjektiva uttrycket, det självklara i att radikalt ompröva traditioner i ljuset av egna erfarenheter – det är en sentida västerländsk inställning.

Uppleva stor dikt kräver hemarbete, ansträngning. Människor avslöjar inte sina hemligheter på en gång, de begär vänskap och förtroende. Varför ska det vara annorlunda med böcker? Men när det gäller främmande kultursfärers verk orkar vi ofta inte med den mödan: var ska vi börja, lönar det sig? En orsak till mödan, liksom till att den är värd besväret, är att vi är fästa vid begreppet originalitet. I litteraturen spanar vi efter verk fria från stereotyper.

Akademiens första Nobelkommitté – som motvilligt åtog sig uppdraget efter plädering av dess mest konservative men även mest välorienterade ledamot, Carl David af Wirsén – avstod från egna förslag och följde katastrofalt Franska Akademiens nominering av Sully Prudhomme. Man vågade inte tänka på omstörtare som Tolstoj och Ibsen. Då Nathan Söderblom föreslog Strindberg väckte han förstämning. Fortfarande är det nog år 1901 på flera håll i världen.

Vi söker författarskap som har kraft att rycka människor ur kaféstolens halvdvala. Vi ger inget Nobelpris i exotism men gärna till någon som avslöjar okända domäner och får oss att hisna och jubla. Vi genomkorsar världen på jakt efter orörda territorier. Vi tvingas passera områden med ofruktbar turbulens för att träda in i en zon som ännu inte katalogiserats. Vi söker öppna en passage mellan olika former av identitet och skrivande. Vi reviderar våra mentala kartblad. Det finns inga fixerade normer, ingen given katekes.

Orden i Nobels testamente – idealisk riktning, mänsklighetens bästa etcetera – påverkar oss föga. Fast i några fall har det poängterats även på senare tid: Solzjenitsyn, Gordimer. Vi finner att de svartaste diktare – Beckett, Faulkner – bidrar till vår tolerans och insikt mer än ytligare idealister och att deras bottennapp uppmuntrar dem av oss som trott sig vara på väg ned i liknande mörker.

1930-talet var ett lågvattenmärke. Dramatikerna Pirandello och O’Neill var de enda riktigt viktiga den gången. Tendensen var att belöna populära romanförfattare som Sinclair Lewis och Pearl Buck – den senare ett improviserat val som ledde till regeln att en kandidat måste stå minst två år på listan. Margaret Mitchell med "Borta med vinden" var ett seriöst förslag. Då Thomas Mann 1931 föreslog Hermann Hesse ströks han som "etisk anarkist" – en återklang av Carl David af Wirsén. I stället fick Karlfeldt det 1931 men avsade sig, han var ju ständig sekreterare, så han blev den ende att få det postumt, enligt uppgift för att betala dödsboets skulder.

Per Hallström, en mer betydande författare än som medges i dag, efterträdde Karlfeldt och var flitig med omdömesgillt analyserande utlåtanden. Men först då Anders Österling tog över efter kriget steg Nobelpriset till den riktigt höga nivån. Nu följde pionjärerna. Först Paul Valéry som dock dog i sista timmen. Sedan: Hesse, Gide, T S Eliot, Faulkner, de djärva förnyarna. I sitt tal till Eliot beklagade Österling att det var för sent för James Joyce (som lika lite som Virginia Woolf hade nominerats utifrån). Dock fanns en gräns: Ezra Pound sköts åt sidan efter sin fascistiska agitprop och giftiga antisemitism; särskilt avvisade honom Dag Hammarskjöld.

Från 1978 kunde man urskilja en ny politik, en som uppmärksammade författare utan­för marknadens rampljus. Faulkner var redan 1950 ett exempel på någon som inte ens i USA var vidare synlig men tack vare priset kom att inspirera både den nya romanen i Frankrike och den magiska realismen i Latinamerika. And­ra upptäckter var Singer, Canetti, Elytis, Szymborska. Singer skrev på jiddisch och gjorde sig med sina fräcka judiska skämt så populär hos den stockholmska allmänheten att han blev igenkänd och gratis serverad på stadens krogar också då han återkom något år efteråt.

Ett kriterium som avsåg att belöna språklig och strukturell förnyelse tog bara undantagsvis hänsyn till den moraliska passion och skärpa man fann hos Heinrich Böll 1973 i stället för den konstnärligt uppfinningsrikare Günter Grass som fick avsluta seklet 1999. Alltför sent belönades Doris Lessing, medan man redan 1991 hos hennes vän Nadine Gordimer framhöll hur hennes politiska analys, modiga ställnings­taganden och levande skildring av alla slags öden under apartheid nått en hel värld av läsare och – enligt motiveringen – blivit en insats till välsignelse för mänskligheten.

Både Lessing och Gordimer kan hänföras till den så kallade vittneslitteraturen med namn som V S Naipaul, Imre Kertész, Herta Müller och ett gränsfall som Orhan Pamuk.

Det klagas på Svenska Akademiens eurocentrism. Det var sannare förr än nu. Tagore var den första utomeuropeiska diktaren. Sedan dess Mistral, Kawabata, Patrick White, Soyinka, Márquez, Miguel Asturias, Octavio Paz, Derek Walcott, Kenzaburo Oe, J M Coetzee, Mario Vargas Llosa – förutom några av de redan nämnda.

Priset beskylls likaså för att vara politiskt. Vilken tröttsam kliché! Med priset till Harold Pinter beskylldes vi för vänstersympatier, med det till Mario Vargas Llosa för högerkurs. Vi skiljer mellan politisk avsikt och politisk verkan. Alltså: Kan en författare få priset trots sin politiska läggning? Självklart. Kan man få det tack vare denna läggning? Aldrig!

Gao fick Kina att ironiskt gratulera Frankrike där han levde i exil – som om den nationella, inte den språkliga hemvisten varit avgörande. Orhan Pamuk är en betydande författare i sig, inte bara kontroversiell i turkiska sammanhang, och har visat både mod och obruten skaparkraft. Varken Pasternak eller Solzjenitsyn fick hämta ett pris som Sovjet betraktade som en fientlig gest från svenska staten. Sartre vägrade – till en början, sedan var det för sent – att ta emot ett pris grundat på kapitalistisk dynamit.

Att Akademien är helt suverän, ­oberoende av alla instanser, med egen ekonomi och total rörelsefrihet kan ­regeringar och medier ofta inte fatta. Och, kan tilläggas, de som var dissidenter i sina samhällen – Seifert, Miłosz, Brodsky – hedrades för sin konstnärliga kraft men även, i Nobels anda, för sin kompromisslösa integritet och kamp för mänskliga värden.

Till slut en information om Nobelkommitténs arbetsformer. Vi sänder ut omkring 400 brev där vi uppmanar akademier, fakulteter, författarförbund, PEN-klubbar och tidigare pristagare att sända in nomineringar. Det kommer in omkring 220 den 1 februari.

Då anländer även förslag där någon föreslår sig själv och bifogar samlade verk, i ett fall världens längsta poem på 12 000 sidor, i ett annat fall ett epos som med danska drottningens tillstånd deponerats i riksbiblioteket i Köpenhamn. Båda från Indien, det land som gärna prövar en föga subtil korruption och mycken uppvaktning om någon ledamot tar sig orådet att besöka det.

Sedan listan försetts med bibliografier och våra egna preferenser lagts till skalas den ned till en expektans- eller halvlång lista på drygt tjugo namn som kommitténs ordförande utförligt presenterar för Akademien. Ur den destilleras i maj fem namn för läsning, bakom falska omslag, under ett tre månaders sommarlov.

Vi fem i Nobelkommittén konsulterar inte varandra utan skriver var sitt utlåtande om var och en av de fem – för att inte med ett samfällt yttrande lägga en åsiktstyngd på våra kolleger. Efter några dagars diskussion i september kommer vi överens om ett eller två namn, röstar, och då gäller majoritetsröst.

I utomståendes ögon verkar processen labyrintisk, men – för att tala med den engelske författaren Blake Morrison: "I vilket lands händer vore priset tryggare? En kommitté svenskar kring 70 verkar säkrare än ett kafé med 30–40-åriga franska filosofer eller en pub med engelska litteraturkritiker eller ett seminarium med amerikanska campuscelebriteter."

Tillkännagivandet av priset en torsdag i oktober genljuder över världen och har då föregåtts av allt mer vulgär vadhållning och allt mer oväntade förslag. Överraskningen blir emellanåt stor, inte oss emot, och åstadkommer ett eko av jubel och vrede, kontroverser och hyllningar.

Det lilla Sverige, i världens marginal, har nöjet att en gång om året träda fram och försvara ett val som rätt ofta, av kändisinställda kulturredaktioner runt jorden, uppfattas som alltför udda, det vill säga skriver deras okunnighet på näsan. Å andra sidan: den dag priset inte längre väcker invändningar har det blivit irrelevant.

Annons
X
Annons
X

Dörren till Börssalen.

Foto: Dan Hansson Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X