Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

P J Anders Linder: Priset för att unna sig en Juholt

Man brukar säga att politiska skandaler kan få stora konsekvenser för enskilda politiker som är i blåsväder, men att deras partier i allmänhet påverkas förvånansvärt lite. Väljarna tror att politiker är av ungefär samma skrot och korn och stormskadorna uppstår över hela linjen.

Det förra stämmer bra med vad som har hänt i Håkan Juholt-affären. DN/Synovate råkade mäta förtroendet för partiledarna bara dagarna innan bostadshistorien briserade, och då sade sig 33 procent av väljarna ha stort eller mycket stort förtroende för Juholt. När man gjorde om undersökningen fyra dagar senare hade stödet kollapsat till 16 procent. Det är ett förtroendetal på Lars Ohly-nivå och fullständigt katastrofalt för den som leder ett parti som drömmer om att vara tio gånger större än Ohlys.

Det senare stämmer mindre bra. Det må ha blivit höstmörker, säger väljarna, men det betyder inte att alla politiker är grå.

Annons
X

I Sifos oktobermätning, som SvD publicerar idag, får Socialdemokraterna stöd av 30,3 procent, men bakom detta tal gömmer sig det största och snabbaste tapp i partisympati som jag kan påminna mig. Första halvan av mätningen gjordes i förra veckan och gav skapliga 35 procent till S. Andra halvan har gjorts denna vecka och visar ett hisnande fall till 26,9 procent.

Det har varit en allmänt vilsen tid för socialdemokratin med budgetkaos, walk over i SVT:s Agenda och motstridiga besked om införandet av ett andra klassens medborgarskap. Men det är ingen djärv gissning att avslöjandet av att Håkan Juholt kvitterat ut 160000 kronor för mycket i bostadsersättning har haft en avgörande betydelse för förtroenderaset. Den gamla vanliga politiska förvirringen har Juholt ägnat sig åt med stor kraft flera gånger förut utan att väljarna mer än skakat på huvudet.

Vårdslöshet med pengar är däremot djupt impopulärt. Det gäller folk i allmänhet men kanske särskilt i troget S-märkta grupper. Bland LO-medlemmar är tappet i väljarstöd mellan veckorna ännu större än det är i väljarkåren i stort.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att historien så fort och så tydligt har spillt över från individ till parti måste ses mot bakgrund av Mona Sahlins kontokortsskandal på 1990-talet. De båda historierna skiljer sig åt på många punkter, men de blir lätt till ett mönster i betraktarens öga. Människor frågar sig: Vad är det för fel med ett parti där en ordförande följer en annan i spåren och visar bristande känsla för var den privata ekonomin slutar och den allmänna börjar? Mona Sahlin förföljdes av kontokortens skugga genom hela återstoden av sin politiska karriär, och Socialdemokraterna löper stor risk att det blir likadant med Håkan Juholt och hyresavierna.

    I fredags sade ett enigt verkställande utskott sitt. Tills vidare ska socialdemokratin ha en partiledare som stora delar av väljarkåren inte betraktar som en realistisk kandidat till statsministerposten. Partiets toppar mäktade väl inte med något annat. Men det lägger stor sten på börda.

    Det är ju inte så att den svenska socialdemokratin bara har medvind och utförsbacke i övrigt. Tvärtom sliter man med en rad stora och svåra strukturproblem, som sedan länge har satt avtryck i valresultaten. SAP var en näst intill oslagbar kraft när man gick i armkrok med LO och andra starka gruppintressen i ett samhälle av stordrift, centralisering och kollektivism. I en tillvaro som däremot definieras av variation, lättrörlighet och individualism blir gamla självklarheter till aska och äktenskapet med LO får alltmer Ibsenska drag. Det som en gång gav partiet svikt i steget har blivit en black om foten. ”Vi leder landet” har transformerats till ”Vi står i vägen”.

    Håkan Juholt inledde sitt partiledarskap med att förneka att något väsentligt hade hänt sedan partiets gamla glansdagar och partifolket älskade honom för det. Ibland säkert mot bättre vetande. Det är lika trevligt som viktigt att tala om gamla minnen och lära känna sin historia, men det får inte förväxlas med att lägga ut kursen in i framtiden.

    Jag hyser ingen marxistisk tro på att produktionsförhållandena bestämmer vilka idéer och värderingar som ska råda. Vårt samhälle kan gå åt vänster eller åt höger beroende på hur debatten utvecklas och hur politiska ledare argumenterar för sin sak. Men jag har mycket svårt att tro att Socialdemokraterna ska kunna återupprätta den dominerande ställning som de en gång åtnjöt tack vare att de stod i perfekt samklang med sin tid. De kan bli stora – men inte lika stora som då. De kan få leda landet – men inte ensamma. Helle Thorning-Schmidt har fört Danmarks socialdemokrater till deras sämsta valresultat på hundra år – men blir statsminister tack vare ett samarbete åt både vänster och höger där partiet både får ge och ta.

    Håkan Juholt blev vald därför att andra inte ville eller fick. Men också därför att han sågs som ett löfte om att man skulle slippa förändras. Man kände sig djärv, det gick snabbt, man blev tjusad. Och nu ligger notan på bordet.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X