Annons
X
Annons
X
Sverige
Kommentar

Jenny Nordberg: Sverige blir aldrig som någon annanstans på jorden

Att vara fredad från terrorism är inte längre ett svenskt privilegium. Stockholmare, liksom de som bor i storstäder världen över, räknar numera med risken. För Sverige väntar dock ännu svårare avvägningar mellan frihet och säkerhet. För oss själva och våra barn.

(uppdaterad)
Terrordådet i Stockholm
Foto: Adam Wrafter

Det är priset för vår tids huvudstad – även om inte Sverige och Stockholm är ett primärt mål för exempelvis IS.

STOCKHOLM Att bo i en storstad idag innebär att vara övervakad, bevakad och kontrollerad. Det är krångligt och saker tar lång tid. Det är ett ständigt förhandlande med andra människor, om utrymme, ljudnivå och logistik. Det är dyrare och smutsigare och sällan helt tyst.

I utbyte får storstadsbon en högre livsupplevelse, och slipper den absoluta sociala kontroll som styr livet på en mindre plats. Det finns också mer intressant mat, kultur och saker att titta på. Folk pratar snabbare, går snabbare och idéer tycks lättare skapas när energi från fler människor möts.

Annons
X

Att bo i en storstad medför också en högre risk för terrorism.

Bara trettiosex timmar efter att vår huvudstad drabbades av ett terrordåd står det klart att detta är något som många är helt medvetna om. Som till och med räknas som en del av att leva i en storstad. Och att vi har funnit oss i ganska mycket redan. Det är priset för vår tids huvudstad – även om inte Sverige och Stockholm är ett primärt mål för exempelvis IS. Men stor stad plus folksamling är ju det som en viss typ av terrorister helst riktar in sig på, för att åstadkomma maximal förödelse och uppmärksamhet.

Folk hjälps åt, stöttar varandra och respekterar myndighetsfunktioner.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    För att mest effektivt sprida skräck.

    Det pragmatiska lugnet och effektiviteten både hos vanliga stockholmare, polis och räddningstjänst visar att folk reagerar på ungefär samma vis som invånare i andra städer som drabbas av katastrofer. Folk hjälps åt, stöttar varandra och respekterar myndighetsfunktioner. Olägenheter som avstängda tåg, avspärrningar och utrymda lokaler möts med ändrade planer och egna lösningar.

    Förvånansvärt mycket fungerar snabbt som vanligt igen.

    Olägenheter som avstängda tåg, avspärrningar och utrymda lokaler möts med ändrade planer och egna lösningar.

    De flesta förstår att det aldrig helt går att ta bort risken av en dåre som sätter sig i en lastbil och försöker köra över folk, oavsett bevekelsegrund och vem som stått för inspirationen. Det intressanta framöver är nu hur mycket människor kommer att finna sig i en högre grad av krångel och övervakning, eller i vilken grad medborgarna också kommer att kräva det. Det är den delikata balansen som politiker försöker få till, och som vi andra hela tiden måste vara vaksamma på och ta ställning till.

    Sedan attacken i Nice förra året har mer än hundra människor dödats av terrorattacker med olika fordon i Europa. Många hundra fler har skadats. Ingen vill leva i en betongbunker med vägspärrar för den sakens skull – men vi öppnar oss också hela tiden gradvis för en ännu högre pris för att leva i storstaden.

    I andra storstäder får arkitekter och stadsplanerare ofta uppdrag att skapa fasta eller flyttbara tunga markhinder. Nere i Wall Street-området i New York är många delar ombyggda för att göra det svårt att köra omkring. Långa raksträckor där fordon kan få upp farten är det som ska undvikas, utan att försvåra alltför mycket för utryckningsfordon och polis.

    Liksom i andra länder kan det också i Sverige bli större efterfrågan på kraftfulla åtgärder mot radikalisering, av en lite annan typ än den som Alice Bah Kuhnke tycktes vara inne på. Fler kommer också inse att segregerade förorter inte sköter eller kan styra sig själv, utan kräver mer engagemang och ingrepp av samhället.

    Kanske kommer också en öppenhet för att blanda upp innerstaden genom subventionerade bostäder på samma vis som i flera utländska storstäder. Då släpps olika sorters människor in, och en medel- och underklass som trängts ut kan åter få utrymme.

    Andra åtgärder för att förhindra och begränsa terrorism, som övervakning, spaning och avlyssning lär tolereras ännu mer bland framför allt de som bor i Stockholm. Att bli filmad, kontrollerad och ifrågasatt accepterar svenskar redan när de åker till andra europeiska eller amerikanska storstäder. Framför allt vid större folksamlingar och evenemang.

    Är det sorgligt? Att ”Bodström-samhället” långsamt blev normalt, och kanske får ännu mer rätt i framtiden? Ja, lite. På samma vis som vi sörjer idyllen av en barndom som aldrig kommer tillbaka. Men är det tillräckligt sorgligt för att klara av att hålla fast vid en ultraliberal och absolut inställning till yttrandefrihet, mötesfrihet och annat som för tio-tjugo år sedan var otänkbart att rucka på? Jag skulle säga att vi för länge sedan har övergett en sådan absolutism, eftersom annat har blivit ännu sorgligare och mer upprörande.

    Det går ändå att finna styrka och förtjusning i annat som är typiskt svenskt.

    Den precisa formeln av öppenhet och säkerhet måste vi – liksom andra länder – numera hela tiden experimentera med.

    Det går ändå att finna styrka och förtjusning i annat som är typiskt svenskt. Trots att terrorister försöker angripa oss på samma sätt som andra storstäder, och trots att vi kan bete oss och reagera lika motståndskraftigt som människor på andra platser.

    Bilderna från Stockholm ser annorlunda ut jämfört med bilder från dåd i andra städer. På var och varannan bild står en kvinnlig polis i full skyddsmundering. Foto: Noella Johansson/TT

    Utländska tidningar skriver inte om dådet på Drottninggatan som något särskilt ovanligt eller häpnadsväckande i ett annars fredligt västland. Men bilderna från Stockholm ser helt annorlunda ut. Jag såg det inte själv förrän en amerikan påpekade det för mig.

    På var och varannan dramatisk ögonblicksbild från brottsplatsen och avspärrningarna i Stockholm står en kvinnlig polis i hästsvans och full skyddsmundering. De utfärdar order, springer eller har gasmask på sig. De ser ut att vara de som bestämmer. Jag mötte själv fler kvinnliga befäl än manliga när jag försökte ta mig fram till Svenska Dagbladets redaktion vid Centralstationen i fredags kväll.

    Det är självklart och normalt i vårt samhälle, men inte på många andra platser i världen. Inte ännu.

    Det, och en helt svartklädd kronprinsessa - min framtida drottning - som går ut till brottsplatsen dagen efter och bara står där en stund, i en stilla värdighet. Det är kanske också normalt här; att beröras av en kunglighet som inte kan hålla tårarna tillbaka. Men det gör att jag ändå vet innerst inne att det är sådant som gör att Sverige och Stockholm aldrig blir som någon annanstans på jorden.

    Foto: Torstein Bøe/TT
    Annons
    Foto: Adam Wrafter Bild 1 av 3

    Bilderna från Stockholm ser annorlunda ut jämfört med bilder från dåd i andra städer. På var och varannan bild står en kvinnlig polis i full skyddsmundering.

    Foto: Noella Johansson/TT Bild 2 av 3
    Foto: Torstein Bøe/TT Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X