X
Annons
X
Recension

Välsignelser Prisat författarskap nu på svenska – ”beundransvärt”

"Välsignelser" renderade henne Nordiska rådets litteraturpris och PO Enquists pris förra året. Therese Eriksson imponeras av Caroline Albertine Minors sju berättelser som alla kretsar kring vad som väntar på andra sidan förlusten. Dragningskraften finns i de oväntade och nästan drastiska detaljerna.

Foto: Lærke Posselt
Läs mer om Vinterns böcker 2019

Allt sitter i detaljerna. I novellen ”Flügel des Lebens” befinner sig berättarjaget Franciska på stranden med sin nya kompis Martine, medan hon tänker på sin barndomsvän Anso. ”Även om klockan inte ens var elva var det varmt i skuggan. Vi åt resten av melonen, jag pressade in fingrarna mellan mina tår”, skriver Caroline Albertine Minor och det är inget särskilt med det; de där fingrarna mellan tårna är ovidkommande, inte på något sätt avgörande för handlingen. Och ändå är det som om de reser sig från boksidan, promenerar in i kroppen och öppnar upp en minnesbank av alla de oreflekterade sätt man rör på och grejar med sin kropp, utan att vara riktigt medveten om det.
Caroline Albertine Minor gjuter liv i precis sådana enskildheter. Novellsamlingen ”Välsignelser” är hennes andra bok efter debutromanen ”Pura vida” (2013), och den första på svenska. (Här ska omedelbart inflikas vilken insats Johanne Lykke Holm gör med sina lyhört litterära överföringar från danska till svenska.) En författares andra bok är den beryktat svåraste, och bara av den anledningen är Minors bedrift beundransvärd. Men ”Välsignelser”, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och renderade henne PO Enquists pris förra året, har förtjänster som inte handlar ett dugg om hur många böcker hon skrivit. Det är uppenbart redan från början, ändå tar det mig en god stund innan jag får grepp om varför de här sju novellerna imponerar så mycket som de gör.

"Välsignelser" består av sju berättelser som alla ryms under ett paraply av sorg och förlust. Och framförallt: om vad som väntar på andra sidan förlusten. En ung kvinna ser sin frånvarande far dö, en annan förlorar sin kärlek till minnesförlust efter en olycka, en mor får besked om att dottern på andra sidan jordklotet tagit sitt liv. Den sista är för övrigt Anso i novellen jag nämnde inledningsvis. Hon är en figur som återkommer i tre av samlingens noveller; vi kan kalla dem "Anso-variationer". Tillsammans, med sina tre olika röster, bildar de en fin, nästan separat, enhet som skildrar en av livets många paradoxer: en traumatisk händelse skär in i och binder samman flera människors liv, samtidigt som sanningen aldrig kan bli exakt densamma för var och en av dem.

Foto: Lærke Posselt Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X