Recension

Den försvunne prinsen. Franska revolutionen och sökandet efter Ludvig XVII, översättning av Sven-Erik Torhell.Prinsen som blev ett offer för revolutionen

Under strecket
Publicerad
Annons

I den franska regentlängden, såsom den redovisas i flertalet handböcker, finns ett par märkliga luckor. Den förste krönte fransosen med namnet Johan är Johan II. Mellan Napoleon I och Napoleon III finns ingen II:a. Mellan Ludvig XVI - 1793 års giljotinoffer - och Ludvig XVIII - den fetlagde återvändaren av anno 1815 - finns ingen Ludvig XVII. Vadan dessa besynnerliga nummermissar? Har krönikörer och historiker slarvat?
Nej, de har inte slarvat. Johan I har existerat, men han dog som nyfödd efter blott ett par dagars ”regering”. Napoleon II var endast titulärkejsare, men släkten Bonaparte såg till att han likväl fick ett nummer. Ingen av dessa potentater utgör ett mysterium. Med Ludvig XVII är det annorlunda: bakom detta kunganamn döljer sig en av den västeuropeiska kungahistoriens största gåtor. Inte nog med att han har
funnits: han har till och med existerat i mer än en rivaliserande upplaga. Han var son till Ludvig XVI, fängslades under franska revolutionen och försvann efter ett par års fångenskap. Enligt officiella källor avled han bakom murarna, men det hindrade inte åtskilliga lycksökare från att senare utge sig för att vara den försvunne prinsen.
Debatten om Ludvig XVII:s öde har fortsatt under 1800- och 1900-talen och även resulterat i noggranna DNA-analyser som på sistone gjort det möjligt att äntligen lägga prinsens gåta till handlingarna. Om allt detta - lille Ludvigs verkliga liv och hans långa postuma historia - har den engelska tv-producenten Deborah Cadbury skrivit en fängslande bok, Den försvunne prinsen. Franska revolutionen och sökandet efter Ludvig XVII.

Annons

Det är ingen trevlig historia, långt därifrån, och eftersom Cadbury är en lika driven berättare som i sitt förra verk ”Dinosauriejägarna” (2002) formar sig boken till en lika ryslig som lättläst skildring av svunna människoöden. Lille Ludvig rycks
bort från modern Marie Antoinette och deponeras i en miserabel fängelsecell, där han som straff för sina föräldrars identitet utsätts för åratal av fysisk och psykisk tortyr.
Pojken, van vid hovets lyxliv, delar cell med råttor och bevittnar hur hans egna stinkande exkrementer samlas i högar på golvet. Fångvaktarna utsätter honom för avancerad hjärntvätt och drillar honom i att svära, kalla kvinnliga släktingar ”horor”, sjunga revolutionära sånger och ”erkänna” att han begått incest med sin mor.
Efter år av umbäranden har prinsen blivit ett ömkligt vrak.
Berättelsen om Ludvig XVII är först och främst en historia om människan sedd från sin allra svartaste sida, en svidande vidräkning med vårt historiska förakt för svaga och utsatta, i synnerhet barn.
Det är en berättelse om totalitarismens villiga hantlangare, en historia om vad små människor med alldeles för mycket makt och bristande ansvarskänsla tar sig för, då såväl som nu. Vissa kapitel hade lika gärna kunnat utspela sig i ett koncentrationsläger
på 1940-talet eller i ett nutida fängelse i Irak.
Det är beklämmande att konstatera att Ludvig XVII knappast hade kommit lindrigare undan om han fötts i vår tid och inte på 1700-talet. Mot bakgrund av den lille prinsens verkliga olycksöde ter sig kapitlen om alla bluffmakare och lycksökare under påföljande två sekler aningen futtiga.
Visst rycks man med i skildringen av den mänskliga fåfängans dårskaper och allt detektivarbete som läggs ned på identifieringen, men det är bilden av den utmärglade prinsen i fängelsehålan som fastnar på näthinnan. Ludvig XVII må förvisso vara en av historiens minst betydelsefulla monarker genom tiderna, men vi har mycket att vinna på att hålla hans olyckliga öde levande i våra minnen.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons