Prins Carl Philip: ”Jobbigt att inte vara som andra”

Även en prins kan ha det tufft. SvD Junior besökte slottet och fick prata med prins Carl Philip om hans läs-och skrivsvårigheter, dyslexi.

 Ailin och Mikaela fick träffa prinsen på Kungliga slottet. Där pratade de om Dyslexia­land, en del av prinsparets ­stiftelse. Dyslexialand vill hjälpa alla med dyslexi och deras anhöriga.
Ailin och Mikaela fick träffa prinsen på Kungliga slottet. Där pratade de om Dyslexia­land, en del av prinsparets ­stiftelse. Dyslexialand vill hjälpa alla med dyslexi och deras anhöriga. Foto: Ari Luostarinen

När prins Carl Philip och prinsessan Sofia gifte sig 2015 startade de också en stiftelse. De arbetar mot mobbning och näthat, och sprider kunskap om dyslexi. Prinsen hade det själv jobbigt med sin dyslexi under uppväxten. Juniorreportrarna Ailin och Mikaela fick en exklusiv intervju med Carl Philip.

Ailin: När fick du din dyslexidiagnos?

–  Min mamma hade varit på en föreläsning om dyslexi när jag gick i fyran, femman. Då märkte hon att det kunde stämma in på mig och min storasyster.

Att vara en kunglighet är ett varierande jobb. Carl Philip och Sofia stöttar till exempel olika projekt, reser runt i Sverige och utomlands för att träffa olika personer och företag. Foto: Ari Luostarinen

Mikaela: Hur reagerade du när du fick reda på det?

–  Det var lite dubbelt. Mest var det skönt – jag kunde tänka "jag är inte dum, det är för att jag har dyslexi". Samtidigt var det jobbigt att vara olik sina kompisar.

Ailin: Vilken hjälp fick du i skolan?

–  Jag fick sitta med en lärare och stava och läsa till exempel. Ju äldre jag blev, desto mer hjälp fick jag. När jag slutat skolan började det komma mer hjälp­medel, som inlästa skolböcker.

Mikaela: Hur gick det för dig i skolan?

–  Det gick okej. Men dyslexin gjorde att jag inte hann läsa och ta till mig information, vilket gjorde det svårt på proven. Att läsa högt var hemskt. Jag försökte ­lista ut vilket stycke jag skulle läsa, och hörde inte alls vad de andra sa. När kompisarna bläddrade, gjorde jag också det.

Ailin: Hur påverkar dyslexin ditt liv i dag?

–  Att läsa tar mycket längre tid, liksom att skriva. Numera vet jag vad som krävs för att jag ska kunna göra ett bra jobb. Ju mer tid jag lägger ner, desto bättre går det.

Ailin: Kände du dig annor­lunda?

–  Absolut. Jag tror att alla vi som är dyslektiker känner oss annorlunda. Samtidigt är ju alla män­niskor olika, vilket kan vara skönt att veta.

Ailin: På vilket sätt tycker du att skolan ska stötta elever med dyslexi?

–  Både jag och Sofia hoppas att de hjälpmedel som finns för ­högre åldrar ska finnas för yngre också. Till exempel inlästa skolböcker, så att man kan lyssna på dem. Och att specialpedago­gerna tidigt uppmärksammar de som har dyslexi så att de kan ge stöd.

Ailin, Mikaela och prins Carl Philip. Foto: Ari Luostarinen

Mikaela: Har du någonsin ­blivit retad för din dyslexi?

–  Nej, jag skulle inte säga att jag blivit retad. Däremot har jag ibland tyckt att det varit väldigt jobbigt att inte vara som alla ­andra.

Ailin: Har du någon hälsning till barn som har svårt med att läsa och skriva?

–  Du är inte ensam, vi är jättemånga som har det. Försök hitta din styrka i det. Kanske finns det andra saker du är jättebra på. Med träning blir det bättre, och det finns olika sätt att lära sig ­saker på.

Ailin och Mikaela fick träffa prinsen på Kungliga slottet. Där pratade de om Dyslexia­land, en del av prinsparets ­stiftelse. Dyslexialand vill hjälpa alla med dyslexi och deras anhöriga.

Foto: Ari Luostarinen Bild 1 av 3

Att vara en kunglighet är ett varierande jobb. Carl Philip och Sofia stöttar till exempel olika projekt, reser runt i Sverige och utomlands för att träffa olika personer och företag.

Foto: Ari Luostarinen Bild 2 av 3

Ailin, Mikaela och prins Carl Philip.

Foto: Ari Luostarinen Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X