X
Annons
X

Mats Gellerfelt: Presleys unika syntes av svart och vitt

Det är den välkända historien om fattiggrabben, den blyge och hämmade, som spelar in en skiva för egna pengar och revolutionerar hela populärmusiken. Men vilken är förklaringen tilL Elvis Presleys enastående framgångar? Fenomenet Presley kan bara förstås historiskt, hävdar artikelförfattaren.

Elvis Presley under en konsert 1972.
Elvis Presley under en konsert 1972. Foto: AP

Kanske är det ljuden som är vår tids Madeleinekakor och kanske är det datorernas konstlade världar som blir nästa epoks? Bilder väcker få associationer från mitt förflutna – men när jag det hör det egendomligt (av Sun Records Sam Phillips medvetet skapade) burkiga ljudet från Elvis Presleys femtiotalsinspelningar växer barndomsvärlden fram för mina ögon. Elvis eller Tommy, frågade vi varandra, eftersom våra storasystrar och storebröder tagit ställning för den ene eller den andre. Elvisbeundrarna gick på Tommyfilmer och skrek "linlugg", medan Tommybeundrarna gick på Elvisfilmer och skrek "fläskläpp". Och "fel svar" kunde leda till allvarliga handgemäng.

Många år har gått, men det är det raspiga ljudet från min brors guppiga plastgrammofon som är Elvis inom mig, även om jag denna dag, då han skulle ha fyllt sextio år, lyssnar till femtiotalsinspelningar på välslipad CD. Jag minns också hans död den 16 augusti 1977. Jag befann mig i Dublin och vi hade tagit några eftermiddagspints på The Palace. När vi steg ut på gatan låg en sorts slöja av förstämning i luften. "The King is dead", ropade kvällstidningsförsäljarna och vi förstod till en början ingenting. "But the bloody English, they got a queen, don"t they", sade Mike, men strax förstod vi. Det var The King of Rock'n'Roll som var död och liksom långt senare, när John Lennon dog, kändes det som om en viktig del av mitt liv hade dött. Strax fylldes gatorna av uppriktigt sörjande människor och av månglare, som sålde dessa gräsliga Elvissouvenirer som världen är fylld av.

Sex år senare står jag framför hans och föräldrarnas gravplats på Graceland, detta monument över honom och den kitschvärld han kom att sluta sina dagar i. Jag kommer i samspråk med en kvinna, kanske åtta, tio år äldre än jag själv. Hon berättar att hon klättrade ut genom fönstret för att smita iväg på en av Elvis första stora utomhuskonserter. När hon kom hem piskade den strängt religiöse fadern "djävulen ur kroppen" på henne med en rakstrigel.

Annons
X

Inne i huset är smaklösheten total, så fjärran den rena enkelhet som utmärker femtiotalsinspelningarna och som för alltid skulle förändra populärmusiken i västerlandet. Resan hade varit lång och mödosam från det skjul i Tupelo, Mississippi som var det första av hans många hem, till dess att han utbränd och nedgången hittas död i sitt badrum.

Alla dessa paradoxer! Kan vi någonsin till fullo förstå det inflytande Elvis Aaron Presley haft och har på rockmusiken och den västerländska kulturindustrin? Kan vi fullt ut förstå honom som historiskt fenomen? I fotografen Alfred Wertheimers fantastiska bildkollektion Elvis 56' (Random House Pimlicoupplaga 1994) möter vi honom ung och oförstörd, som nyfödd rock'n'roll-stjärna, innan, som legenden och många vittnen påstår, han sögs upp av "etablissemanget" och förstördes av den snikne allt-i-allon "överste" Tom Parker. Här kan vi kanske läsa fram något av hans sex appeal: den gåtfulla kombinationen av vemod, tillbakadragenhet, blyghet och aggressiv attack. På en underbar bild från Dorsey show formligen ser vi hur attacken skapar en ny musikform: Elvis flyger genom luften, lemmarna upphäver tyngdlagen och gitarristen Scotty Moore ler innerligt och införstått.

Denna artikel var införs i SvD den 8 januari 1995.

Men vem var han – och vem är han? Greil Marcus har i "Dead Elvis. A Chronicle of Cultural Obsession" (Viking, 1991) försökt följa Elvis spår genom den amerikanska kulturen och det amerikanska medvetandet. Fortfarande är han kontroversiell; nyskapare eller imitatör? Geni eller kitschgubbe? Industrin kring honom omsätter miljarder dollar; det skrivs oändliga mängder, allt från vetenskaplig studier och biografier till den mest bisarra smörja. Till det senare hör det som kolporteras i en speciellt amerikansk tabloidvariant.

Tidningar med namn som World Weekley News, National Enquirer och Sun, hävdar på allvar att Elvis (i likhet med John F Kennedy) lever. Dessutom meddelas att hans staty har hittats på Mars. Som ett specialerbjudande kan vi förmånligt inköpa en kapsel med Kungens alldeles äkta svett. Eller en "uppblåsbar Barbara"-Elvis som den kan förlusta sig med som inte fick avnjuta "the real thing". också till Sverige har kitschindustrin kring Elvis nått. I Aftonbladet (2/1) förkunnades med stöd av "svenska forskare" att Lisa Marie Presley försvann redan 1978 och att dagens fru Jackson är en bedragare.

All denna kitsch kring något enkelt och rent, således. Förvisso är Elvis en av de unga döda och kulten kring honom liknar inte minst den kring James Dean (som även han "lever"). Camille Paglia har (i "Sexual Personae: Art and Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson", 1990) – föga originellt – jämfört Elvis med Lord Byron. Båda unga döda, karismatiska sexsymboler, kultfigurer: "Energy and beauty together are burning, godlike, destructive". Javisst! Elvis är en sexuell revolution, hans rörelser och hans energi, det eggande löftet i hans rockröst – inte i de senare balladernas socker – slår som en kil in i den historiska amerikanska puritanismen: i de tidiga TV-shower han medverkar i (framträdandet hos Ed Sullivan är väl det mest kända) låter han höftvrickningarna gunga ut i de amerikanska hemmen och väcka skandal och sensation. I dag kan vi skratta åt töntigheten i kritikers och prästers reaktioner när det gällde något så till synes oskyldigt i musik respektive kroppsspråk. Men var tid har sitt sammanhang.

Elvis blir ett befriande objekt – för kvinnan som kan erkänna sin lust – en sexualitet obunden av familjen och barnaalstrandet. För mannen, ty Elvis dyrkas lika mycket av männen, en utmaning, en Gudagestalt att försöka efterlikna, en bärare av den exaktiska sexualitet som man i Södern i smyg åtrått och som förknippats med svart musik och svart kroppsspråk. Dock också det oåtkomliga budskapet hos Elvis: just den "gudalika", demoniska förbränningen i hans utspel, den dionysiska extas som är så svår att beskriva, sexualitetens nattsida, det bortvända. Den destruktiva nattsida som till sist skulle bli förfärande verklig. Elvis som den till sist besegrade revolutionären.

Kulturindustrin tröttnar aldrig på honom – eller äta honom, som man gör inom kannibalsektionen. Det gräsligaste exemplet är Albert Goldmans även till svenska översatta biografi från 1982, en grov likskändning (som följdes av en lika grov av John Lennon). Inte en avvikelse från normaliteten, inte en flicktrosa eller ett piller lämnas obesett. Peter Guralnicks nya biografi Last Train to Memphis. The Rise of Elvis Presley (Little, Brown and Company 1994, 24.95 dollar) är som ett svalkande reningsbad i jämförelse. Denna första del av två täcker åren fram från födelsen till och med 1958 och är en lysande välskriven skildring av hur den mänsliga och musikaliska gestalten danas, om än som biografier plägar, oändligt detaljerad i allt från sula till väloljad frisyr. Det är den välkända historien om fattiggrabben, den blyge och litet hämmade modersbundne. Han imponerar inte särskilt genom sin sångkonst, repertoaren består mest av sentimentala ballader, som om han vill bli ett slags hybrid av Eddy Arnold och Dean Martin. Han spelar in en platta för egna pengar i Sam Phillips Sun-studio, mest för att få höra hur den egna rösten låter och för att ge mamma en present.

Sedan dyker han upp då och då, frågar Phillips allt-i-allo-medarbetare marion Keisker om någon söker en vokalist, får en chans till att pröva hos Sam; röst har han, men något är det som inte stämmer. Och så, helga stund! Den 5 juli 1954 får han ännu en chans, denna gång att spela i studion tillsammans med Scotty Moores Starlite Wranglers, som består av Scotty på gitarr, en "slap"-basist och en steelgitarrist. Det går inget vidare; än en gång, något fattas. Man beslutar att försöka igen nästa dag. Sam fixar litet i kontrollrummet och grabbarna kommer av någon anledning att tala om Big Boy Crudups bluesnummer "That’s all right mama". Elvis börjar sjunga den och med ens fylls rummet av en märklig elektricitet. Det svänger, det gungar, det exploderar och Sam förstår att här och nu har musikhistorien ändrats. man spelar in, sången pluggas hos den populäraste discjockeyn Dewey Pillips, man spelar in en b-sida, Bill Monroes "Blue moon of Kentucky", Elvis vickar succé på en utomhuskonsert och sedan rullar det på och rullar det på in i vår tid."

Legend eller inte: så här vi vill föreställa oss historiens avgörande blixtnedslag. Men någonting hade hänt. Sam Phillips insåg något avgörande: att elvis kombination av den gospel som följt honom genom barndomen, countrymusik men framför allt svart blues och R&B var alldeles ny och enormt vital; han hade länge funderat på hur många skivor hans lilla bolag skulle kunna sälja om man fann en vit sångare med samma intensitet och liv. Många, både svarta och vita rocksångare, har indignerat avvisat talet om att Elvis "uppfann" rock'n'roll. Det gjorde naturligtvis varken han eller Sam Phillips. Det går ändå inte att komma ifrån det som sker med populärmusiken under några få femtiotalsår.

Onekligen är det bisarrt när Nina Lekander i Expressen (2/1) uttrycker en formidabel okunnighet när hon påstår att det inte går att jämföra det som hände med Beatles 1963 med det som hände i Memphis 1954. Ty utan Elvis knappast något Beatles eller popvågen över huvud taget under det tidiga sextiotalet, eller U 2, eller Bruce Springsteen eller...

Ensam var han alltså inte. I en essä i samlingsvolymen Aspects of Elvis av Alan Clayson och Spencer Leigh (Sidgwick & Jackson, 1994, 15.99 pund) redogör Bob Groom initierat för den musikaliska värld som omgav Elvis och som präglade honom. Groom framhåller Elvis som den populäraste och bäst säljande populärsångaren under efterkrigstiden, och den mest inflytelserike. Han genomförde således inte rock’n’roll-revolutionen ensam, men han överväldigade media 1956. Sam Phillips och Tom Parker må på sina respektive sätt ha lyft fram honom, det var hans unika syntes av svart och vitt som var det avgörande. Men när den syntesen slits sönder i Hollywood och i smörsångeri, då är revolutionen avslutad och så småningom kan Beatles och Stones ta vid. I en annan nyutkommen bok, Elvis in the Words of Those Who Knew Him Best (ed Rose Clayton och Dick Hard, Virgin 1994, 15.99 dollar), en märklig polyfoni av samstämmiga och divergerande röster, säger Charlie Feathers: "Den Elvis jag kände dog -55. RCA visste inte hur man skulle spela in Elvis / Phillips hade sålt kontraktet dit, MG/. "Heartbreak hotel" låter illa jämfört med någonting han gjorde på Sun . Jag önskar att ni hade sett Elvis med Scotty och Bill, det band han hade när han dog var bara ett tio-öres-band."

En hård dom, onekligen. Kanske insåg Elvis att han hade slösat bort alltför mycket av det som verkligen var han när han i den berömda TV-konserten 1968 sjöng "riktig" rock’n’roll igen? Elvis måste emellertid ses i sitt historiska sammanhang. Där misslyckas Guralnick. Ty Elvis är en sorts förelöpare i ett Södern som måste förändras, där de svarta tvingar sig upp till samhällets yta efter att alltför länge befunnit sig på dess slambotten. Hans revolution är musikalisk, fast också ett resultat av att den svarta kulturen håller på att bryta den vitas hegemoni; Elvis visar, till en början åtminstone, att en vit sångare inte längre, som t ex countrymusikerna gjort, behöver polera svart musik för att framföra den. Han visar att den kroppsliga dynamiken, det erotiska utspelet på scen och i röst, inte har att göra med någon "svart djuriskhet", den som man så länge skrämt med i Södern. En revolution kan bara ske när tiden är mogen, det vet varje gammal marxist, och nu var tiden mogen. Hans geni kom på rätt plats i rätt tid i rätt omgivning.

Så bör man inte glömma marknaden. Tonårsgenerationen i efterkrigstidens USA sökte nya ideal och kulturindustrin i Hollywood och annorstädes exploaterade den. Jazzen höll på att bli en konstmusik, storband var för medelålders och man letade efter det alldeles fräscha uttrycket, inte minst ett uttryck för sociologiska och mentala attitydförändringar där tidigare normer, regler och ideal höll på att luckras upp. Elvis var en av dem som kunde tillfredsställa en ny marknads behov – den expanderande tonårskulturen (ungefär som Givenchy i Frankrike var först med att tillverka och tala om tonårskläder). Greil Marcus är inne på detta fenomen i det att han kritiserar Guralnick för att i en tidigare bok, "Lost Highway", menat att de kommersiella övervägandena kan vara en drivkraft men aldrig en inspirationskälla. Nonsens, enligt Greil: det är tveklöst så att social och ekonomisk revansch från fattiga svarta och vita också utvecklades till en inspirationskälla. När Elvis kombinerar en rad minoritetsgruppers musikformer till en ny helhet blir denna en bild för den sociala och mentala transformationen i USA i mitten av femtiotalet. Att hans senare konst drabbades av marknadens paradox, där det ekonomiska intresset urgröper den konstnärliga kärnan, är en annan historia.

Men Kungen lever och en sak är säker: frågan "Are you lonesome tonight"? måste besvaras nekande. I miljoner hjärtan bultar hans musik denna dag, vem än det var som förned- rad och sviken låg död i sitt badrum i augusti 1977 är.

Laddar…
Annons
Annons
X

Elvis Presley under en konsert 1972.

Foto: AP Bild 1 av 2

Denna artikel var införs i SvD den 8 januari 1995.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X