Presidentens personlighet ofta avgörande för historien

Under strecket
Publicerad
Annons

När USA:s grundare skapade författningen på 1700-talet, delade de upp makten på tre instanser: den verkställande, den lagstiftande och den rättsliga. De hade uppenbarligen tänkt sig en stark ledare, en president som var i stånd att handha den verkställande makten, men begränsad av ett ansvar gentemot konstitutionen. På senare år har man kunnat iaktta hur presidenterna haft en tendens att överbetona det verkställande momentet, och skapat något av en ”imperieinriktad politik”, menar Arthur M Schelsinger i inledningen till sin senaste bok om president Ulysses S Grant.
Den amerikanske presidenten, som 1800-talshistorikern Henry Adams tänkte sig, ”liknar kaptenen på ett skepp. Han måste ha ett roder att fatta om, en kurs att styra och en hamn att söka.” USA:s presidenter har på detta sätt skapat sin nations öde.
Genom biografierna, fortsätter Schlesinger, vet vi att presidenter inte är övermänniskor. De är dåliga föredömen såväl som goda. Högsta domstolen i USA har uttalat att nationen inte har rätt att
alltid vänta sig att begåvas med visa och humana ledare som med ärlighet håller sig till konstitutionens principer. Onda män, lystna efter makt, som hatar frihet och föraktar lagar, kan komma att besätta den plats som en gång intogs av George Washington och Lincoln.
Stora presidenter är besatta av en vision av ett idealiskt Amerika. De måste ha en djup psykisk kontakt med folkets bekymmer, behov och drömmar. ”Jag tror inte,” sade Woodrow Wilson, ”att någon gestalt kan vara ledare utan att äga den drivfjäder som utgöres av en djup sympati med dem han leder. Den sympatin är en insikt, en insikt som inte är intellektets utan hjärtats”. Det var kanske en sådan insikt som bar upp Kennedy fram till hans död.

Annons

”Alla våra presidenter,” förklarade andra världskrigets amerikanske ledare Franklin Roosevelt en gång, ”har burit på och förverkligat idéer under någon bestämd period då vissa tankar i nationens liv var aktuella och behövde belysas.” Det var Washington som förkroppsligade idén om den federala unionen,
Jefferson och Jackson som stod för demokratins idé, och Grover Cleveland på 1880-talet den barska hederlighetens. Theodore Roosevelt och Wilson, vid 1900-talets början, var moraliska ledare som använde presidenturen som en talarstol. Vi skulle här kunna tillägga att Franklin Roosevelt själv var den som inte tvekade att på liv och död försvara sitt lands - och Europas - demokratiska värden mot brutala diktaturers angrepp.
Om en president skall lyckas, menar Schlesinger, måste han alltid som en skeppskapten ha den där hamnen att söka sig fram till. I en demokrati är politik ytterst en pedagogisk procedur, som kräver förmåga att övertala och att uppnå samtycke. Washington, Lincoln och Franklin Roosevelt var ledare som mötte och levde sig igenom de allra värsta kriserna i landets historia. Kriser ökar presidentens tillfällen att handla djärvt och fantasirikt. President James Buchanan lät sig inte sporras av sydstaternas brytning med unionen i början av 1861 och Herbert Hoover inte av den stora depressionen 1929.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons