Annons
X
Annons
X

Torgny Nordin: Prästen som gav skottarna deras jävlar anamma

500-årsminnet av reformationen

I främsta ledet för den skotska reformationen stod John Knox, som såg den katolska kyrkan som Antikrists företrädare på jorden. Hans antiauktoritära vrede har satt sin prägel inte bara på kyrkan i Skottland, utan på hela den skotska identiteten.

John Knox-staty i Stirling, Skottland.
John Knox-staty i Stirling, Skottland. Foto: Andreas Neumeier/IBL

Somliga skrifter har fått ett mottagande som överstigit författarens vildaste förväntningar. Avsikten må enbart ha varit att leverera en kommentar till dagspolitiken, men resultatet blev i stället att skriften kom att överskugga allt annat och snart sagt blev det enda författaren associeras med. Handlar det om ett uppskattat alster är det måhända inget att orda om, motsatsen är en helt annan sak.

”The first blast of the trumpet against the monstrous regiment of women” publicerades år 1558, och med tanke på vad stridsskriften fick för konsekvenser torde nog skotten John Knox ha grämt sig eller rentav ångrat vissa formuleringar. Fast om det var fallet är inte känt. Och att ångra sig var inte precis hans stil. Helt klart resulterade dock John Knox trumpetstöt i att många av hans vänner blåstes bort, att reformationen i Skottland kom att följa en helt annan väg än den i England – samt att en särskild skotsk identitet fortlevt genom århundradena ända fram till våra dagar.

Protestanten, prästen och skotska presbyterianska kyrkans – The Scots Kirk – grundare John Knox (1514–1572) hade en osviklig förmåga att ständigt förarga överheten, i synnerhet katolska kyrkan samt drottningarna i England och Skottland. I sitt hemland har han uppfattats – och gör väl så av många än idag – som personifieringen av glädje­dödare och före­språkare för stränga levnadsregler. Knox misogyni har för det mesta tagits för given med tanke på innehållet i den första trumpetstöten. Och hans omvittnade så kallade heliga hat är vida beryktat även om skälet till hatet kanske inte är det. De ­hätska verbala utfallen och stundom ­rabiata predikningarna var i själva verket grundade i en uppriktig fruktan för att reformationen i Skottland, och för den delen även i England, skulle misslyckas och att katolska kyrkan – Antikrists företrädare på jorden, enligt Knox – skulle återta makten.

Annons
X

Om kyrkoreformatorn och människan John Knox har åtskilligt sagts och en hel del skrivits. Med en nyutkommen biografi, kärnfullt betitlad ”John Knox” (Yale University Press), tillförs emellertid den tidigare, huvudsakligen svartvita, bilden en ­välbehövlig gråskala, samtidigt som den skotske ­reformatorns teologiska gärning samt personlighet nagelfars på ett lika djuplodande som vederhäftigt sätt. Författare är Jane Dawson, professor i reformationshistoria vid Edinburghs universitet.

Få torde vara lika lämpade som Jane Dawson att från skotskt perspektiv bringa klarhet i de snåriga politiska relationerna och rackarspelen under reformationen och religionskrigen. Hon har tidigare behandlat ämnet i två böcker: ”The politics of religion in the age of Mary, Queen of Scots” samt ”Scotland re-formed, 1488–1587”. Hennes biografi över John Knox kan på sätt och vis ses som en fortsättning på de tidigare böckerna, vilket bland annat innebär att viss förkunskap är förutsatt. Så­lunda tar Dawson för givet att läsaren är införstådd med reformationens grundläggande principer; Martin Luthers, Huldrych Zwinglis och Jean Calvins teologiska ståndpunkter tuggas inte om ännu en gång, och de engelska och skotska kungahusens komplicerade bindningar och ödesdigra äktenskapsintriger – från Henrik VIII till Jakob I – utgår författaren ifrån att läsaren är bekant med.

Jane Dawson är professor i reformationshistoria vid Edinburghs universitet. Foto: IBL

Jane Dawson bygger till inte ringa del sin biografi på nya källor. Det handlar dels om brev och skrifter vilka Knox själv författat, dels tidigare obelyst material från Knox mångåriga exil i Frankfurt och Genève. En viktig del, måhända bokens betydelsefullaste, behandlar Knox umgänge med läromästaren Jean Calvin och den krets av protestanter i Genève som låg bakom tryckning och översättning till engelska av den så kallade Genève­bibeln. Flera som smugglade över den till England slutade på bålet, dömda för kätteri av Englands ­katolska drottning Maria I, i folkmun kallad Bloody Mary. Med tiden kom dock Genèvebibeln att få en genomgripande betydelse, inte minst då det var den som såväl John Donne som William Shakespeare utgick ifrån.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I likhet med flera av reformationens förgrunds­gestalter var John Knox uppfostrad i den katolska medeltidskyrkan. Studier vid Saint Andrews universitet, Skottlands äldsta, gjorde honom till en ­kyrkans man och hans framtid tycktes säker och utstakad. Men tiderna var oroliga och Knox ansattes av tvivel. Som Jane Dawson påpekar pågick två strider sam­tidigt. Å ena sidan led Skottland militära nederlag mot England efter att Skottland lierat sig med katolska Frankrike. Jakob V, Skottlands kung, försvarade katolicismen mot reformationsidéerna, men föll i slaget vid Solway Moss 1542. Hans veckogamla dotter, Maria Stuart, utropades då till drottning, Mary Queen of Scots. Farsoter och massakrer hemsökte landet och när terroriserande engelskt kavalleri sprängde fram över Northumberlands ängsmarker tyckte sig Knox skåda apokalypsens ryttare.

    Å andra sidan pågick en inre strid i John Knox själv. Hur frontlinjen gestaltade sig där och vilken den psykologiska orsaken var till att han drog i härnad mot moderkyrkan är emellertid inte säkert klarlagt. ­Maria Stuarts ställföreträdare i Edinburgh närde uppenbarligen en tanke att närma sig den försiktigt reformerade kyrkan i England, varför skotska parlamentet 1543 tillät bibelläsning på folkspråket. Trots att Knox fortfarande uppfattade sig som katolik hade han blivit övertygad om den protestantiska premissen rörande bibelordets absoluta auktoritet. Med sin engelska bibel tog studierna ny riktning som ändade i en ny förståelse.

    Gamla testamentet stod i centrum för Knox – och skulle alltid komma att göra det – och hans nya förståelse kom i praktiken att karaktäriseras av ett svartvitt betraktelsesätt där den kosmiska striden mellan gott och ont stod mellan katolska kyrkan och den protestantiska. Kampen artikulerades i en militär metaforik där besuttna biskopar och pompösa påvar stod mot den äkta trons enkla och okorrumperade fotsoldater. I teologisk mening valde Knox därmed en annan väg än den som humanistiskt skolade teologer som Luther och Calvin följde. För Knox var aldrig djupsinnig på deras vis, och han var heller inte lagd åt exegetiska, semantiska eller religionsfilosofiska spörsmål.

    John Knox, kopparstick av Hendrik Hondius.

    Vägen från katolsk präst till protestantisk predikant torde ha avgjorts på våren 1546 när Knox hjälte, George Wishart, brändes på bål av kardinalen och ärkebiskopen David Beaton – som för övrigt såg till att maximera spektaklet genom att fylla den arme Wisharts fickor med krut. Beaton var oerhört förmögen och maktfullkomlig och var dessutom far till oräkneliga oäkta barn runtom i Skottland. Wishart som trotsat förbuden och predikat mot ­katolsk mirakeltro, helgondyrkan och påvemakt hade många efterföljare, John Knox var bara en, och hämnden för honom skulle inte dröja. Knappt två månader senare mördades Beaton.

    John Knox tänkande radikaliserades under in­flytandet från George Wishart. Hans bärande tanke skulle bli ett slags via negativa där den nya, reformerade kyrkan främst definierades av vad den inte omfattade, som rökelser, latinskt mässande, relikkult, skärseld, avlat, simoni, Mariadyrkan, auktoritära präster etcetera. Poängen var att allt som inte sanktionerats i Bibeln obönhörligen måste bort. Med tiden skulle Knox idéer gå segrande ur striden och efter att hans protestantiska stormtrupper bränt och plundrat sig genom Skottlands katedraler, kloster och kyrkor var det katolska Skottland försvunnet, åtminstone till det yttre.

    Allt gick dock inte våldsamt till och åtskilliga av Knox gamla kollegor i katolska kyrkan föredrog tveklöst diskussion framför bålbränning. Diskussionerna torde emellertid inte alltid ha varit till Knox fördel. För sedan Knox avslutat sina långa utläggningar, städse kryddade med oändliga räckor av bibelcitat, möttes han av gäcksamma frågor vilka lätt drog ett löjets skimmer över Knox benhårda betoning av ­bibelordet. Var det exempelvis en synd att ta ett glas öl om det inte var ett av Guds explicita order nedskrivna i Skriften? Nej, det var inte listiga argument, utan den personliga övertygelsen som var Knox styrka. Och snart nog insåg han att den egna rösten var det viktigaste vapnet.

    När drottningmodern Maria av Guise blev förmyndarregent för Maria Stuart blev läget snabbt värre för John Knox. 1547 tillfångatogs han av franska soldater och tvingades i drygt ett och ett halvt år slita som galärslav på franska fartyg i Nordsjön. Exilen fortsatte därefter till England och sedan ­vidare till Frankfurt och Genève.

    Arbetet i de engelsktalande exilförsamlingarna fick avgörande betydelse för Knox, och Jane Dawsons insiktsfulla analys av det dryga decenniet på kontinenten tillför åtskilligt av värde. Att Knox uppfattade sig som protestantisk motståndsman i ockuperat land är uppenbart, vilket samtidigt rymmer en central aspekt i hans tänkande: den grund­murade misstron mot alla auktoriteter, undantaget Guds ord. Det var den misstron, riktad mot främst Maria I, Maria av Guise och Maria Stuart som låg bakom ”The first blast of the trumpet against the monstrous regiment of women”. Stridsskriften kom emellertid inte att uppfattas som Knox hade avsett. Problemet var inte den misogyna tonen, utan att skriften tycktes förespråka kungamord. Det var det som fick Englands nya drottning Elisabet I att vända ryggen till Knox.

    Även utan Knox hade Skottland följt reformationens väg, men den hade nog inte blivit lika anti­auktoritär och konfrontativ. Skillnaden mellan anglikanska och skotska kyrkan hade kanske aldrig uppstått. Fast å andra sidan skulle Skottland inte vara Skottland utan John Knox.

    Annons

    John Knox-staty i Stirling, Skottland.

    Foto: Andreas Neumeier/IBL Bild 1 av 3

    Jane Dawson är professor i reformationshistoria vid Edinburghs universitet.

    Foto: IBL Bild 2 av 3

    John Knox, kopparstick av Hendrik Hondius.

    Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X