Annons
Recension

Vi kom över havet (The Buddha in the Attic)Postorderbrudarnas möte med rasismen

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Tanken på att lämna allt bakom sig, att ta farväl av det välkända och satsa allt på ett kort, på förhoppningen om ett bättre liv någon annanstans, är för de flesta i vår egen välfärdskontext en ångestladdad sådan. För många andra har det varit, och är, det enda alternativet för att kunna förändra en hopplös situation. Julie Otsukas roman ”Vi kom över havet” plockar upp en specifik bit ur den stora emigrationsmosaiken i sin skildring av de postorderbrudar som kom från Japan till San Francisco strax efter första världskriget, för att gifta sig med japanska män som redan utvandrat till USA.

Med förhoppningar om ett bättre liv, långt från slitet på risfälten, och med bilder på sina tillkommande omsorgsfullt nedpackade, klev de av båten. Livet som väntade dem kom i många fall att bli sorgligt likt slitet på fälten hemma, med jordgubbar, persikor och lök istället för ris. Otsukas berättelse om dessa tysta kvinnors öden är en kollektivroman med något så pass ovanligt som ett genomgående vi-tilltal. Det finns ingen huvudperson, ingen mer framträdande röst än någon annan, inget öde mer detaljerat än något annat. Och om det låter sökt, eller tråkigt, så kan jag försäkra att resultatet blir precis raka motsatsen.

Annons
Annons
Annons