Annons
X
Annons
X

Postmoderna danspionjären Trisha Brown död

Trisha Brown, en av den postmoderna koreografins pionjärer, har gått bort. Hon arbetade bland annat med Robert Rauschenberg och Laurie Anderson. Anna Ångström minns ”muraren” som blev begeistrad i Bach.

Trisha Brown blev 80 år gammal.
Trisha Brown blev 80 år gammal. Foto: Adam Stoltman / IBL

Trisha Brown 1936–2017

”Det sjunger i kroppen. Rytmen känns i benens pendelrörelser över den hala trottoaren.” Så skrev jag 2011 då Dansens hus i Stockholm firade 20 år med Trisha Brown Dance Company, då 40 år. Programmet blickade bakåt mot dansens nära förflutna, ett arv som fortfarande präglar nuet.

Nu är hon borta. Trisha Brown dog den 18 mars i San Antonio, Texas, efter en längre tids sjukdom, vid 80 år. Hon hedrades bland annat med en kommendörsgrad i franska Arts et Lettres-orden och ett medlemskap i den amerikanska motsvarigheten. New York var hennes plattform men hon arbetade också på bland annat Parisoperan.

Trisha Brown var en av den postmoderna koreografins pionjärer. Hon föddes 1936 i Aberdeen, Washington, skolades i de tekniska krävande Graham- och Cunninghamteknikerna och i improvisation men hon var också barn av 1960-talets radikala kollektiv Judson Dance Theater i New York, ett avantgarde som i postmodern anda rev ned skrankorna mellan olika konstarter och placerade konsten i vardagslivet, på gatan eller i gallerierna. Namn som Steve Paxton, Meredith Monk, Yvonne Rainer, Deborah Hay och Robert Rauschenberg hör till epoken. Stridsropet löd: ”Nej till virtuositet, förvandlingar, magi och låtsaslek.”

Annons
X

– Det var spännande, i synnerhet som jag med min skolning i Grahamteknik mötte en radikalt annorlunda träning. Men konsten tvingades också ut på gatan av ekonomiska skäl. Och sanningen att säga så fanns ett mått av tävling i Judsonkretsen som var mig främmande. Jag var bara 23 år, och långt hemifrån. Det var tufft, fattigt, konstaterade Trisha Brown när jag intervjuade henne 1999.

Trisha Brown: ”L’Amour au théatre”, 2009. Foto: Julietta Cervantes

Browns eget kompani, grundat 1970, gästade Sverige flera gånger, bland annat på Kulturhuset 1982, Moderna museet 1984 och i Dansens hus 1999. Då visades hennes 90-talscykel till musik av Bach, Webern och Monteverdi.

– Bach har varit min bästa samarbetspartner! Säg det inte till Bob, skojade hon under intervjun och syftade på sitt kreativa bollplank sedan 1960-talet konstnären Robert Rauschenberg.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Gästspelet 2011, ”Repertory evening” var en exposé över rörelsekvalitet på hög nivå präglad av det typiska Brownska rörelseflödet. Avspänt och avancerat på en och samma gång. Trisha Brown kallade sig en murare med humor. Likt en skicklig hantverkare undersökte hon kroppens anatomi och byggde rörelser i rigoröst strukturerad men samtidigt oförsägbart flytande form. Hon fogade kontrapunktiska fraser likt en kompositör, till tystnad eller musik.

    Relationer mellan människor, uttryckt i tyngd, tid och rum, stod i fokus för Brown. Genombrottsverket ”Set and reset” (1983), är en scenisk lek med entréer och sortier. Mönstret på dansarnas enkla kostymer fångar upp det kollage av svartvita filmer som projiceras på en kvadrat flankerad av två pyramider – Rauschenbergs idé. Laurie Andersons ljudrika partitur med temat ”Long time no see” ger klangrytmer till dansen. Allt tycks så lätt; repetitiva sekvenser, några unisona fraser, en hastig krock. Det är bilden av liv.

    Även solot ”If you couldn't see me” (1994) skapades i samarbete med Rauschenberg. Trisha Browns funderingar om solots narcissistiska roll och relationen till åskådaren fick honom att kläcka idén om en dans med bar rygg vänd åt publiken. Stycket rymmer frågor om dansarens identitet, närvaro och vår blick. I klassikern ”Opal loop” (1980) skapar konstnären Fujiko Nakaya en skulptural dimma som de fyra dansarna rör sig i och därmed formar.

    Opera kom att intressera Trisha Brown, som gjorde sin första fullskaliga iscensättning med Monteverdis ”L’Orfeo” på Théâtre de la Monnaie i Bryssel 1998. Det sena verket ”L'Amour au théâtre” (2009) är barock à la Brown, som utgår från Rameaus opera ”Hippolyte et Aricie”. Varje sats får sin karaktär i duetter, trior och grupper som lekfullt antyder 1700-talets höviska symmetrier men också vänder upp och ned på kroppar och tidsspann i intrikata moment. Sångtexter fångas upp, som när kvinnorna rider männen i jaktscenen. Där syntes muraren Browns humor.

    Annons

    Trisha Brown blev 80 år gammal.

    Foto: Adam Stoltman / IBL Bild 1 av 2

    Trisha Brown: ”L’Amour au théatre”, 2009.

    Foto: Julietta Cervantes Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X