Annons
X
Annons
X
Konst
Recension

My name is not Susan Postfeminister med ambition

(uppdaterad)

My name is not Susan

Genre
Övrig
Var
Norrtälje konsthall, t o m 12 december

De första feministiska idéutställningarna med en tydlig agenda gjordes på 1970-talet i Göteborg. Då manifesterades den nya kvinnorörelsen, också med ambitionen att flytta om positioner i en hierarkisk konstvärld. Feminismen formulerades som en självständig fråga frigjord från partipolitiken och de rättrognas vision om det socialistiska samhället. Kvinnan tog plats i utställningen som kropp och barnalstrare med en närmast religiös framtoning.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. De vänsterradikala manliga kritikerna äcklades över livmodersmystiken och särartsfeminismen och menade att visst hade feminismen sitt berättigande men inte utan ett ekonomiskt och socialt sammanhang. Avsaknaden av ett ideologiskt ramverk som tidigare hade tagits för givet var provocerande.

En utställning som lanserar postfeminismen skulle kunna vara lika provocerande som kvinnokonstutställningarna var på 70-talet. Några kvinnliga 80-talister vill sparka av sig ett nutida ideologiskt ramverk. Representationens politik ifrågasätts av Sara-Vide Ericson som vill se sina kvinnor inte som representanter för ett av två kön, utan som människor och företrädare för olika känslolägen. Genom två unisexmålningar med en man och en kvinna med blottade halsar vill hon visa att vi i de existentiella frågorna är lika.

Annons
X

Signe Johannessen vill utmana politisk korrekthet ifråga om pornografi och gör korsningar av sexleksaker och tvåkönade blötdjur. Iris Smeds fnyser åt feminism som utmålar kvinnor som ett nedtryckt kön. Själv anser hon sig vara högtflygande och koncentrerar sig på andra saker – som att vara människa. Åsa Ersmark arbetar med symboler för kvinnligt och manligt och låter betydelser byta plats, och Magdalena Nordin gör feministiskt icke-korrekta affischer med kvinnor som sexobjekt.

Äntligen kvinnor som varken mystifierar sitt kön eller definierar sig som det andra könet, alltså principiellt underordnade. Äntligen kvinnor som ser sig själva som ett subjekt och inte ett objekt i mannens ögon. Äntligen kvinnor som tar ansvar för sig själva och därmed vare sig tar mer eller mindre ansvar än männen. Men är det feminism? Är det inte bara att utvecklas och mogna som människa?

Utställningen som är sammanställd av Lili von Wallenstein rör vid intressanta frågor och jag ser den som ett tecken på att frågor om kön och identitet inte har de givna tolkningsramar som identitetspolitiken har gett oss. Tyvärr motsvarar inte verkens gestaltning utställningens ambitioner. Det känns helt enkelt lite tunt och hafsigt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X