X
Annons
X
Recension

Den ödmjuka Post-sovjetisk miljö indränkt i sprit och perversion

I "Den ödmjuka" finns ett starkt patos och stunder av briljanta, absurda enskildheter. Men filmen hade vunnit på mindre upprepning och mer variation.

Vasilina Makovtseva som den ödmjuka huvudpersonen i ”Den ödmjuka”. Foto: Folkets Bio
Läs mer om Veckans biofilmer

Det är knappast första gången Sergei Loznitsa skildrar statens maktfullkomlighet, oändliga våldsspiraler och individens mardrömslika resa ner i ett Dante-aktigt inferno. Men knappast har den ukrainske regissören gjort det med sådant eftertryck som i "Den ödmjuka", uppkallad efter en novell av Dostojevskij men mer i linje med K:s turer i Kafkas "Slottet".

Av okänt skäl får titelpersonen det paket hon sänt till sin man i fängelset i retur, varpå hon bestämmer sig för att personligen leverera paketet. Hon har inte mycket av värde att värna hemma och hunden ber hon en äldre kvinna se efter, en kvinna som till och med förebrår henne för "lyckan" att ha en man inburad – och därmed få skäl att ge sig ut i världen.

Vasilina Makovtseva som den ödmjuka huvudpersonen i ”Den ödmjuka”.

Foto: Folkets Bio Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X