Annons
X
Annons
X

Positivt tänkande bannlyser vreden

KRÖNIKA BARNKULTUR

När prinsessan Lillifees rike håller på att rämna av inbördes konflikter och hon som en följd därav förtvivlar och rentav mister sin magiska förmåga att sprida skönhet kring sig vart hon går får hon rådet ”Tänk positivt”. Och prinsessan övar flitigt och lär sig snart att övertyga sig själv om att allt kommer att gå såå bra – och vips så gör det det! Hennes undersåtar inser att de behöver varandra och tycker om varandra och alla blir vänner.

Den bioaktuella animerade familjefilmen om prinsessan Lillifee som älskar rosa liknar väldigt mycket väldigt många av de serier som visas i barntv-kanalerna och de otaliga barnfilmer som släpps direkt på dvd. Och framför allt är det budskapet om att allt löser sig med positiva tankar och ett glatt leende som det stora flertalet populära barnproduktioner delar.

Det är väl fint – att barnen lär sig vara milda och glada och ha en vänlig inställning till livet? Och det känns ju med dessa gulliga moraliteter så tryggt att lämna barnen ensamma framför tv:n.

Annons
X

Eller inte. Jag har prinsessan Lillifees förtjusande lilla röst ringande konstant i huvudet medan jag läser Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”, denna svidande vidräkning med det amerikanska samhällets till vetenskap förvridna förljugenhet. Författaren vittnar om hur det inom cancervården blivit tabu att vara arg och ledsen, hur cancern enligt en del rentav bör ses som en gåva, en chans till förändring.

Lika mycket tabu är det inom populärkulturen för barn att vara arg, ledsen eller sur – annat än för en kort stund. Ett individuellt nederlag vänds snart till en kollektiv seger, längtan blir till lustfylld förberedelse, sorg glöms av med en sång. När man på 70-talet i Sverige gjorde upp med denna ”sudda bort din sura min”-kultur ville man ge barnen rätt att visa också negativa känslor. Kalle Vrånglebäck var en av de ungar som i bok- och tv-form flippade ur totalt ibland.

I dag har Kalle ingen plats i tv-tablån längre, för där regerar smilbandens diktatur. Och de filmer som handlar om arga, ledsna och besvikna barn, såsom Flickan och Till vildingarnas land, klassas omedelbart som vuxenfilmer. Hur ska då barnen lära sig att handskas med avund, svartsjuka, rädsla, hat och sorg om de dessa känslor aldrig skildras? Om de hela tiden avleds eller förnekas?

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När jag var ett litet argt barn hatade jag små rara barn. Jag tog en kniv och repade sönder bilden av en ljuvlig flicka med en ljuvlig vovve på familjens antika kakburk i plåt. Jag avskydde Bullerbyflickorna, gillade Madicken och älskade Kalle Vrånglebäck. Kanske skulle en kurs i positivt tänkande ha gjort mig mer solstrålelik på utsidan – men sotet på insidan skulle förmodligen ha vuxit sig så kompakt att jag repat sönder mer än en kakburk.

    Malena Janson

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X