X
Annons
X

Populärkulturen har blivit fin

Kabelkanalerna ger numera nya tv-serier ungefär tre chanser att få hyfsade tittarsiffror innan de ersätts med repriser på Vänner, Seinfeld, South Park eller Simpsons. Det som för tio år sedan hyllades som nyskapande tv-humor används i dag för att göra annonsörer glada. För tittarna sviker ännu inte. Vilket måste handla om något sorts trygghetsbehov. Seinfeld känns i dag bara snäppet festligare än Grevinnan och betjänten.
SVT:s Kobra sände ett sorgligt litet program om Joy Division häromdagen där den omvittnade spelevinken Ian Curtis framställdes som en extremt romantisk konstnärssjäl. Det psykologiserades en hel del och sades inte mycket om den gamla sanningen om Joy Divisions sökande rock som emblem för Thatcher-England. Vilket kanske var bra, men det berodde knappast på att man kom särskilt mycket djupare i sina Joy Division-studier än de flesta sjuttonåriga fanzineredaktörer gjort de senaste 25 åren.

Det som för tio år sedan stolt kallades "populärkultur" och nästan uteslutande
granskades i särskilda magasin för unga vuxna är i dag inte bara föremål för dygnet-runt-masskonsumtion utan för de flesta kulturjournalisters och samhällsdebattörers stränga uppmärksamhet. Den som ännu inte vet vad som åsyftas med "populärkultur" rekommenderas att bänka sig framför P1 den 22 december då Kulturfredag i P1 lovar att lista populärkulturens viktigaste ögonblick.
Så det är kanske inte så konstigt att en högstämd debatt om motsättningarna mellan fulkultur och finkultur rasat på sistone. Kulturredaktionerna inom public service har intagits av de där som en gång skärskådade Homer Simpson i sina magasin. Konstskolorna undervisar i graffiti. Kulturrådet pumpar årligen in hundratusentals kronor i svenska indieskivor och popturnéer. "Populärkultur" behandlas överallt som all annan sorts helt vanlig kultur sanktionerad av såväl kulturredaktioner som kulturpolitiker.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X