Annons

Jonas Andersson Schwarz:Popmusikens retroideal har nått vägs ände

Dagens populärkulturella avantgarde ägnar sig åt bleka kopior av hur man förr tänkte sig att framtiden skulle låta. Populärmusikens problem idag är hur man ska lyckas skapa något som låter genuint nytt, skriver Simon Reynolds i ”Retromania”.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Är det förmätet att skriva essäistiskt om samtiden? Musikkritikern Simon Reynolds utvecklar i sin nya bok Retromania: Pop culture’s addiction to its own past ett resonemang om att det element av nostalgi och återanvändning av det förflutna – som alltid präglat populärmusiken – det senaste decenniet har tilltagit så alldeles enormt, att det numera är tveksamt att tala om stilistisk progression eller futurism som ideal inom populärmusiken. En recension av hans bok bör börja med den analytiska åtskillnad han själv inleder med, nämligen att kulturarv och samtidshistoria är två olika saker; det förra rör bevarandet av epoker före vår tid, medan det senare utgår från nostalgin för en tid man själv upplevt. Hans bok är ett starkt indicium på hur beroende nutidens populärkultur är av det senare. Att skriva om samtiden är alltid en approximering, ett delvis spekulativt iakttagande av tendenser – men det är även vetenskapen om tidsåldrar före vår tid. Samtidsskildringar måste i varje fall vara uppriktiga med denna brist.

Reynolds bidrag till musikens samtidshistoria är redan betydande: ”Energy flash” (1998) avhandlade rave och techno, och ”Rip it up and start again” (2005) postpunken. Hans kanske främsta förtjänst är att inte se estetiken genom påstådda ”epoker” utan snarare genom kontinuitet – hans term ”the hardcore continuum” åsyftar till exempel det afrofuturistiska amalgam som spirat genom ravemusikens olika, snabbt muterande inkarnationer och som tagit sig uttryck i genrer såsom happy hardcore, jungle, techno, garage och dubstep.

Annons
Annons
Annons