Annons

Popmusik som Jimmie Åkesson kommer att älska

Morrissey.
Morrissey. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

”Low in high school” är ett vidrigt haveri. ”Det första högerextremistiska konceptalbumet av en artist på den här nivån.” Andres Lokko ger en mycket, mycket svag etta till Morrisseys nya album.

Publicerad

1985 var Morrissey som sångare och textförfattare i The Smiths en sexuellt ambivalent, till och med asexuell, feministisk djurrättsaktivist som stred mot rockens – och samhällets – machokulturella konsensus i sina landstingsglasögon och hörapparat. Han bar demonstrativt kofta när alla andra ålade in sig i läderbyxor. Morrissey fyllde sina bakfickor med påskliljor och älskade svarta girl groups, romantisk poesi samt köksbänksrealistisk film och De Arga Unga 1950-talsmännens romaner som filmerna så ofta byggde på. Utan någon större sarkasm skaldade han om hur Thatcher borde giljotineras medan han stod upp för de strejkande brittiska gruvarbetarna.

Morrissey var en modern Oscar Wilde och en uppdaterad Robert Tressell i samma person. Jag har mött honom ett par gånger, för mycket länge sedan: i Paris och – av alla platser – i Salt Lake City, möten som jag för evigt bär med mig. Jag har sällan haft så stimulerande samtal med en popstjärna som var lika bevandrad i Germaine Greers essäer och Curved Airs tidiga singlar som han var engagerad i sin avsky mot det brittiska Torypartiet.

Annons
Annons
Annons
Annons