Annons

Anders Burman:Popkonsten hängde ut vår ytlighet

Popkonsten speglade allt sådant som i vår kommersiella kultur uppfattas som åtråvärt: pengar, lyxbilar, eleganta skor, filmstjärnor. Det var en konst som kretsade kring bilder av bilder, konstaterar Hal Foster i sin nya bok om 60-talets tongivande konstriktningar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Under 1960-talet förlorade de traditionella kriterierna inom estetiken sin giltighet vid bedömningen av samtida konst. Många av de konstverk som skapades under decenniet var inte särskilt vackra och byggde inte heller på speciella hantverksfärdigheter.

Vissa verk tycktes vara direkt slarvigt utförda, andra var maskinellt framställda och ibland kunde det vara svårt att uppfatta att det alls var fråga om konst, som när Yoko Ono i sin happening ”Cut piece” (1964) lät publiken klippa sönder de kläder hon hade på sig tills hon var helt naken eller när den schweiziske skulptören Jean Tinguely ställde ut maskiner som inför häpna åskådare förstörde sig själva, bland annat i ett verk med den illavarslande titeln ”Study for an end of the world no. 2” (1962). Det var en konst – eller kanske snarare antikonst – som på olika sätt överskred estetikens hävdvunna kategorier som skönhet, beständighet och originalitet.

Annons
Annons
Annons