Ledare

Naomi Abramowicz:Politikern och piskan

Naomi Abramowicz
Under strecket
Publicerad
Annons

”Arbetet i verkstaden är något annat än kampanjandet på torg och skolor, än eggande valrörelsemöten med engagerade väljare, än sköna idéers inspiration och omstörtande tankars tänkande bland glada vänner. Kanske blir det roligare nu, i opposition. Uppgiften att kritisera en regerings politik är väsensskild från att genomföra och försvara den; svängrummet för ledamoten ökar.”

Så beskrev Mats Johansson, före detta politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet och riksdagsledamot för Moderaterna (2006-2014), arbetet i riksdagen i ”En knapptryckares bekännelse” som publicerades i Magasinet Neo (Nr 6 2014).

Johanssons förhoppning besannades inte. Om svängrummet var begränsat tidigare har det krympt så mycket att det knappt går att röra på sig längre. Det kan riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) intyga.

Bengtsson har gjort sig känd som den tuffaste DÖ-kritikern inom den moderata riksdagsgruppen. Han har gång på gång gått ut i medierna och kritiserat Moderaternas hållning. Det har inte uppskattats av partikamraterna i riksdagen. Partipiskan viner hårt på Helgeandsholmen, och den viner särskilt hårt inom Moderaterna. Partiet är känt för att vara mer toppstyrt än andra och det finns inget som tyder på motsatsen.

Annons
Annons

Riksdagsledamoten från Östergötland uppgav nyligen att han har utsatts för mobbning av partigruppen. Kollegorna nonchalerar honom när de möts i korridoren. Och om han möts av blickar är de sällan av det trevligare slaget.

Det är inte första gången som en riksdagsledamot utsätts för interna påtryckningar i form av utfrysning eller mobbning för att tvingas anpassa sig efter partilinjen. Men det tillhör ovanligheterna att vederbörande går ut med det i medierna medan det pågår.

Det finns en implicit överenskommelse, att det som sker i riksdagen stannar i riksdagen. Åtminstone tills man är på behörigt avstånd från riksdagens plenisal och särskilt från riksdagsgruppens gruppledare. Bengtsson har brutit mot den principen genom att göra detta till en massmedial angelägenhet. Inte minst har han gjort det svårare för partiledningen att ignorera honom.

Oavsett vart Bengtssons agerande leder har han lyckats belysa vad som sker med den ledamot som vågar trotsa toppgarnityret. Det finns förvisso goda skäl för dem att hålla någon sorts pli på riksdagsledamöterna, det är svårt att åstadkomma politisk förändring om de är helt fria att göra som de vill. Samtidigt måste det finnas utrymme för avvikande åsikter och intern debatt, särskilt i en fråga som är så viktig som Decemberöverenskommelsen. Annars kan man lika gärna ersätta den samlade riksdagsgruppen med en bunt nickedockor.

Det hade varit bättre både för svensk politik och för Sverige ifall Mats Johansson hade haft rätt och det hade funnits mer svängrum för den enskilda ledamoten när partiet befinner sig i opposition. För om det inte ska finnas utrymme för idédebatt och politikutveckling då – när annars?

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons