Annons
X
Annons
X

Li Bennich-Björkman: Politiken blir inte bättre än i Danmark

(uppdaterad)

Han har kastat nytt ljus över framväxten av den moderna politiska ordningen och dess framtida utmaningar – och lyfter gärna fram Danmark som en utopi i politiskt avseende. Den amerikanske ­statsvetaren Francis Fukuyama tilldelas årets Skytteanska pris.

Nepotism är det största hindret på vägen mot en välfungerande meritokratisk rättsstat, enligt Francis Fukuyama.
Nepotism är det största hindret på vägen mot en välfungerande meritokratisk rättsstat, enligt Francis Fukuyama. Foto: JAKOB HOFF/AOP

2015: FRANCIS FUKUYAMA

**En gång i tiden **levde vi människor i ett naturtillstånd där var och en var sin egen. Enligt Thomas Hobbes var individen visserligen fri, men som en konsekvens av en våldsam natur och vilja till makt blev livet ”ensamt, fattigt, miserabelt, kort och brutalt”. Jean-Jacques Rousseau betraktade i motsats till Hobbes naturtillståndet med rosafärgade glasögon; det var då den inneboende godheten i människan kom som tydligast till uttryck. Inträdet i ett samhälle såg han som perverterande. Ständigt hotade till exempel gruppintressen att förvrida den strävan att se till det allmänna bästa som skulle vara vägledande för de härskande.

Francis Fukuyama, statsvetare och politisk filosof vid Stanford-universitetet i USA, gör en gång för alla upp med föreställningen om det ensliga naturtillståndet, oavsett om den ska uppfattas metaforiskt i syfte att legitimera en samhällsordning där individerna underkastar sig gemenskapens tvångströja eller som ett försök att fånga en verklig historisk utveckling. Grundtillståndet för människan är och förblir flocken, det visar såväl biologisk som arkeologisk, historisk och antropologisk forskning. Och ”flocken”, stor som liten, behöver en organisation, en ”ordning” för att framgångsrikt kunna överleva och i förlängningen leva väl. Mänsklighetens historia är därför oskiljbar från historien om hur sådana politiska ordningar har växt fram i primitivare och med tiden alltmer sofistikerade former, för att i Europa från 1400-talet och framåt börja anta formen av centraliserade stater. Ett statsbygge är dock bara en av många lösningar på flockens organisation.

**Francis Fukuyama är 2015 års mottagare **av Skytteanska priset i statskunskap, för att han ”med hisnande beläsenhet, skärpa och djärvhet kastar nytt ljus över framväxten av den moderna politiska ordningen”. Skytteanska priset har sedan starten 1995 etablerat sig som ett av de mest prestigefulla priserna i statskunskap och delas ut av Skytteanska stiftelsen.

Annons
X

I ett kraftprov som saknar modernt motstycke tecknar Fukuyama i två sammanhängande böcker – ”The origins of political order: From prehuman times to the French revolution” (2011) och ”Political order and political decay: From the industrial revolution to the globalization of democracy” (2014) – den politiska organisationens och det politiska förfallets historia. Med början tusentals år tillbaka i tiden analyserar han de skilda former och uttryck som utövandet av makt över det gemensamma tagit sig i de stora civilisationerna: Kina, Indien, Mellanöstern, den muslimska världen och den västliga civilisationen i Europa och USA.

För Fukuyama kretsar politisk organisation kring tre företeelser som såväl analytiskt som empiriskt ska skiljas åt: statsbygge, lagstyre och ansvarsutkrävande. Detta gör det möjligt att observera hur det ena kan existera utan det andra och hur såväl lagstyre som samtycke kan ta sig andra former än de gör i den moderna konstitutionella demokratin. 

Medan Kina sedan årtusenden, mycket längre än Europa, haft en stark statsapparat, har denna oftast varken byggt på lagstyre eller ansvarighet. I Indien, där statsmakten varit svag, har i stället både lag­styre och ansvarighet i olika former länge funnits med i bilden. I västvärlden träder den centraliserade staten sent in på scenen. När den etablerar sig hänger den emellertid ihop med ett lagstyre som har historiska rötter och ett ansvarsutkrävande från de styrda som i dag gett oss stabila demokratiska stater.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Getting to Denmark” är Fukuyamas metafor för den moderna utopin i politiskt avseende. Det är ingen slump att det just är Danmark som pekas ut: Fukuyama har varit gästprofessor vid Århus universitet och på nära håll noterat att här finns en stark stat, i kombination med ett lika starkt samhälle som balanserar staten, ett väl fungerande lagstyre och en konsoliderad demokrati som garanterar samtycke och ansvarighet. De skandinaviska staterna, tillsammans med England, Nederländerna och Tyskland, tillhör i dag de politiska ordningar som är allra mest välfungerande.

    Men hur kommer man till Danmark? Fukuyama är djupt skeptisk till idéer om någon quick fix och så långt ifrån en institutionalist man kan komma; resan är i stället historiskt, kulturellt, och socialt formad. Att helt sonika placera Danmarks institutioner i Afghanistan, Liberia eller i Kirgizistan fungerar inte. Den politiska ordningen – i likhet med den ekonomiska som Fukuyama lika förutsättningslöst och djupsinnigt skriver om i ”Trust: The social virtues and the creation of prosperity” (1996) – är inbäddad i men inte determinerad av den specifika kultur som formats genom århundraden, ja årtusenden.

    Francis Fukuyama arbetade i många år på den amerikanska tankesmedjan Rand Corporation. Där hade han bland annat ansvar för Östeuropa och följde på nära håll vad som hände i Sovjetunionen när imperiet brakade samman och 15 stater reste sig ur askan. Som amerikan är han också väl insatt och starkt engagerad i den amerikanska politikens utveckling både på hemmaplan och internationellt och återkommer till de stora problemen med såväl amerikansk ekonomi och politik som han tycker sig se under senare decennier. Han varnar för den starka polarisering mellan republikaner och demokrater som gjort kongressen delvis handlingsförlamad och går så långt som att kalla USA ett land i visst politiskt förfall.

    Likaså har Fukuyama en naturlig ingång till den asiatiska delen av världen, i synnerhet Japan. Som få andra förmår han därför förena geografisk bredd och djup kunskap med ett skarpt öga för teoretiska väsentligheter och stora frågor. Han ser det som undgår andra. Ett exempel, ett av de viktigare, är hur han identifierar blodsband och släktskapsförhållanden som de viktigaste byggstenarna i den sociala ordningen. Den betydelse släktskap spelar är dock inte ett resultat av rationella val, utan av biologi. Människodjuret ser biologiskt först till sina egna. Därför blir den största utmaningen för att få till stånd en stat som bygger på rättsregler och meritokrati att stävja den helt naturliga strävan till nepotism.

    Många härskare genom historien har insett det, och försöken till lösning har varit flera. Ett av de mest långlivade praktiserade det turkisk-dominerade Ottomanska riket som tog pojkar från Balkan till Istanbul för att uppbära de högsta positionerna. Fritt svävande och utan familjeband tvingades dessa elitslavar tjäna den ottomanska staten, och kunde bevara sina privilegier bara under förutsättning att de inte gifte sig och fick någon avkomma. En stat på fallrepet känns också igen på att släktskap (åter) börjar invadera strukturer som, för att den politiska ordningen ska fungera väl, bör vara baserade på merit och kompetens.

    Även i ekonomiska sammanhang är disciplineringen av en ursprunglig strävan till släktskapsorganisation central för att forma en fungerande och hållbar ekonomisk ordning. I det familjeorienterade Japan uppstod tidigt insikten att familjens inflytande måste balanseras i företag och bolag genom en ledare (banto) som inte tillhör familjen utan är oberoende och har långtgående befogenheter. ­Japansk ekonomi vilar därför på ett annat slags­ lojalitet än släktskap men är likväl vad Fukuyama kallar en ”moralisk”  ordning. Mellan företagen inom samma stora nätverk (keiretso) finns förväntningar på samarbete. 

    Likaså finns moraliska förväntningar mellan företag och anställd såtillvida att anställningen åtminstone tidigare varit på livstid (nenko). Företaget förbinder sig att se till att den anställde får vidareutbildning och omflyttas om konjunkturerna skiftar, och den anställde förbinder sig i sin tur att inte söka lyckan någon annanstans. Att dessa förpliktelser uppfylls utan att de skrivs ned är enligt Fukuyama en indikator på det höga förtroende som det japanska samhället präglas av (vilket påminner om Tyskland men skiljer sig från såväl USA som Storbritannien).

    Fukuyama är en forskare som låter empirin utmana och komplicera. När han visar hur olika marknadsekonomin fungerar i länder som Japan, USA, Tyskland och Italien – där den japanska ”moraliska” ekonomin leder till att varken prismekanismerna eller utbud och efterfrågan på arbetskraft, utan lojalitet, strukturerar beteendet – demonstrerar han samtidigt att den neoklassiska ekonomin inte är generellt giltigt utan framför allt har sin tillämpning i USA. Den förenkling som inte minst den rationalistiska teorin gör sig skyldig till, när det gäller att förstå såväl ekonomi som politik, leder inte sällan fel.

    Den amerikanske nationalekonomen och statsvetaren Mancur Olsons berömda teori om hur staten kan betraktas som en stationär rövare, i motsats till de kringströvande rövare som hotar individen i naturtillståndet, är till exempel enligt Fukuyama ”en härligt cynisk förståelse av hur politik fungerar”. Det enda problemet med Olsons teori är att den är fel. Verkligheten visar oss nämligen att många härskare historiskt sett inte alls försöker driva in oskäliga skatter av sina undersåtar även om det vore möjligt.

    I Fukuyamas skildring av hur politiska system gestaltat sig historiskt och i samtiden framgår ­vidare att ett ofta upprepat påstående – att den cent­raliserade staten är ett västerländskt fenomen – är helt osant. Kina hade en sådan statsmakt långt före Kristi födelse. Inte heller ansvarsutkrävande, om man så vill demokrati, är något ”typiskt västerländskt” som ofta hävdas av postkolonialister och postmodernister, utan en fråga som alla de stora civilisationerna under historiens gång tidvis brottats med och försökt få till stånd men på olika vägar.
     

    Annons

    Nepotism är det största hindret på vägen mot en välfungerande meritokratisk rättsstat, enligt Francis Fukuyama.

    Foto: JAKOB HOFF/AOP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X