Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Politik går hem bättre än taktik

Illustration ledarsidan
Illustration ledarsidan Foto: JOANNA ANDREASSON

Minns ni tv-programmet
Vem tar vem? Det sändes i SVT under 1990–1992 samt på dåvarande TV5 året efter. Lill-Babs var programledare och förlagan till showen kom från USA (
The dating game). Programmet gick ut på att en person satt skymd bakom en skärmvägg och frågade ut tre personer av det motsatta könet. Utifrån svaren valde sedan personen ut en partner av de tre kandidaterna. Paret fick sedan åka iväg på en gemensam resa. Det var trams och trevnad, och framförallt något helt nytt för den då, inför det expanderade tv-utbudet, ännu rätt lättflirtade tv-publiken.

Svensk inrikespolitik har under senare tid kommit att utvecklas till ett slags nyskriven datingsåpa i samma anda, och episoderna följer tätt på varandra.

För S-ledaren Stefan Löfven har det nästan varit fråga om en uppvisning i vad som inom den samtida skönlitterära världen skulle kunna liknas vid ett slags ”egenmäktigt förfarande” – en förnedrande föreställning om en potentiell kärleksrelation som äger föga förankring i verkligheten. Lite som när de fackliga ledarna skrev brev till Barack Obama och föreslog att de kanske kunde ses, när han ändå passerade Sverige: ”To put it short. Let us share our ideas, we want to listen to yours and let’s have a discussion”. Rörande och generande på samma gång.

Annons
X

Härom veckan öppnade S-ledaren ändå munnen, efter att ha tigit länge i frågan om vem han i förekommande fall hade tänkt bilda regering med, och lät till slut meddela att han kunde tänka sig att bjuda upp flera partners bakom skärmen till dans om det blev aktuellt, däribland nämndes specifikt Folkpartiet och Centerpartiet. Som i sin tur i avfärdande, nästan hånfull ton lät meddela att deras dansprogram redan var fulltecknade.

Därpå burrade statsministern upp fjädrarna och markerade revir genom att återgälda Löfvens ovälkomna frieri över staketet med att förklara att enbart en S-regering innehållande både MP och V skulle godtas vid en eventuell borgerlig valförlust, väl medveten om att Löfven förmodligen gör vad som helst för att slippa lova i förväg att göra Jonas Sjöstedt till minister.

Efter förra söndagens framträdande i
Agenda där Löfven under hela tio minuter på bästa sändningstid med varje fiber försökte, men utan att lyckas, avfärda det faktum att den svenska blockpolitiken i nuvarande skede betyder stabilitet och inte försvinner bara för att man önskar, kommenterade M-twittrare fräckt att Stefan Löfven borde ges tv-tid varje vecka fram till valet. Slagfärdigt, men känslan av hybris ligger nära. Att oppositionen inte förmår bättre kan inte vara Alliansens största hopp.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    S-märkta kommentatorer hyllade som förväntat Löfven, för uttryckta självklarheter av typen ”väljarna avgör” samt att han sagt sig vara beredd att regera över blockgränsen. Det är svårt att undkomma känslan av nostalgi, och längtan tillbaka till den tid då en ren S-regering var svenska folkets önskeregering. Statsvetarna Henrik Ekengren Oscarsson och Sören Holmberg har under lång tid mätt regeringspreferenser, och konstaterar på bloggen Politologerna att det vid det senaste valet 2010 enbart var 7 procent av väljarna som önskade sig en renodlad socialdemokratisk minoritetsregering, vilket kan jämföras med 1970- och 1980-talen då mellan 29–36 procent tyckte det vore bästa alternativet.

    Sådana här mätningar ska förstås tas för vad de är, och Ekengren Oscarsson kommenterar tappet med att inte bara preferenser förändras, utan också själva ”utbudssidan”. I 2010 års val erbjöds väljarna inget renodlat S-alternativ, utan en rödgrön koalition. Bland S-väljarna 2010 var det hela 55 procent som tyckte det var att föredra jämfört med de blott 19 procent av S-väljarna som önskade sig en S-minoritetsregering.

    Ekengren Oscarsson och Holmberg har kunnat konstatera från sina mångåriga analyser av regeringsfrågans betydelse för väljarbeteende, “att svenska väljare har stor vana att ta hänsyn till den strategiska kontexten för sina valbeslut”. Med denna vetskap tycks Löfvens blinddating-beteende i det pågående orrspelet vara ogenomtänkt: Alliansen har just nu allt att vinna på att väljarna tycker att regeringsfrågan är viktig, Socialdemokraterna har just nu allt att förlora på densamma.

    Dagens SIFO förändrar inte detta. Det finns inga statistiskt säkerställda förändringar jämfört med förra månadens resultat. Med minsta möjliga (och som sagt, osäkra) marginal har Miljöpartiet återtagit positionen som det tredje största partiet i väljaropinionen, före Sverigedemokraterna.

    Min bästa gissning för tillfället är att Mp:s position kommer att stärkas i kommande mätningar. De kan surfa fram på svallvågarna som de två stora partiernas vågmaskineri åstadkommer, framstå som mer fokuserade på frågor än maktspel och åtnjuter just nu en tämligen skyddad position utan hårdare granskning eftersom alla andra partier drar till sig mer sökljus av olika anledningar. De utgör något en antites till sina övriga konkurrenter.

    Miljöpartiet riskerar varken att åka ur riksdagen, är inte särskilt kontroversiella eller har haft någon genant massutdrivning av omöjliga partiaktiva. Vid alla valresultat förutom en stabil majoritet för fortsatt alliansstyre, skulle de gröna vara högvilt. De har tidigare visat förmåga att samarbeta över förväntade gränser. De slipper ägna värdefull sändningstid åt att spekulera om läget den 15 september 2014 eftersom deras roll kommer att begränsa sig till att eventuellt bli uppringda, inte ringa upp.

    Uppflugen på läktaren är det förstås enkelt att ge goda råd. Det är som med idrottsmatcher – man ser de gyllene tillfällena flyga förbi och coachar fåfängt från tv-soffan, “men sätt den där då…! Passa till ytterkanten – han står helt fri! Nu…!” Jag tror inte att det är en slump att Sifos tredjeplats som sammanlagt samlar en hel femtedel av väljaropinionen delas av två partier som hela tiden ges, och tar, utrymme att prata politik mer än taktik.

    Och jag står inte ut med tanken på att M och S skulle ägna lejonparten av tiden fram till valet åt hypotetiska frågeställningar, när det finns högst reella och konkreta utmaningar att prata om. Sakpolitik. Reformer som kunde göra Sverige starkare. Vilka olika idéer partierna har om var Sverige ska vara om fem eller tio år.

    Ty kanske finns det trots allt en viktig lärdom att dra från Vem tar vem? Samma programidé återuppstod under 2006 under namnet
    Fling i TV3. Det lades ner efter bara en och en halv säsong. Tittarna hade tröttnat på tramset.

    Illustration: Joanna Andreasson

    Tove Lifvendahl

    Annons
    Annons
    X

    Illustration ledarsidan

    Foto: JOANNA ANDREASSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X