Annons
X
Annons
X

Polarisering gynnar bara extremister

Våldsbejakande islamism är ett småskaligt men reellt problem i Sverige. Nu behövs en saklig debatt som sätter problemet i rimliga proportioner och fokuserar på att reducera den långsiktiga hotbilden, skriver Michael Jonsson, Uppsala universitet.

De senaste veckornas händelser har ökat medvetenheten om att en liten grupp våldsbejakande islamister som verkar i Sverige utgör ett säkerhetshot som behöver tas på största allvar. Detta är inget nytt problem – under det gångna decenniet har svenska medborgare finansierat terrorism, stridit för terrorstämplade grupper, drivit våldsglorifierande hemsidor, genomfört självmordsattentat och fått ledande befattningar inom terrorgrupper. I januari 2009 pekade analytiker vid Säpos Kontraterrorenhet på att det fanns tecken på att hotbilden mot Sverige var på väg att öka, samt att den största källan till oro var individer som rest till konfliktområden för att slåss och senare återvänt till Sverige. Även om det misslyckade attentatet på Drottninggatan och de misstänkta terrorplanerna mot Jyllandsposten tycks chockerande saknades det således inte varningstecken.

Mot bakgrund av detta är det lämpligt att klargöra några missförstånd som länge präglat den svenska debatten om terrorism.

För det första torde det nu vara tydligt att återkommande påståenden om att det inte finns något problem med våldsbejakande islamism i Sverige har visat sig felaktiga. Denna verksamhet har dock primärt riktats utomlands, vilket delvis förklarar den låga lagföringsgraden i Sverige såväl som det begränsade intresset från svenska medier.

Annons
X

Samtidigt utgör gruppen av radikaliserade individer en liten minoritet vars våldsförmåga absolut inte bör överdrivas. I Säpos nyutkomna rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige bedöms det röra sig om ungefär 200 individer, med mycket varierande förmåga att genomföra våldsdåd. Bara en minoritet av denna grupp anser att det är legitimt att attackera mål i Europa och avsikten att attackera Sverige bedöms fortsatt vara låg. Avsikten kan dock förändras snabbare än förmågan och är svårare att påverka från svenska myndigheters sida.

För det andra är det av stor vikt att debatten nu präglas av en saklig och nyanserad förståelse av problemets natur. Våldsbejakande islamistiska nätverk må inspireras av global våldspropaganda, men sociala faktorer kan ofta vara de viktigaste förklaringarna bakom varför individer blir involverade i dessa nätverk. Vidare strävar dessa grupper ofta efter att isolera sina medlemmar från dess tidigare bekantskapskrets och undviker diskussioner med respekterade religiösa auktoriteter, eftersom detta kan underminera de radikaliserades extrema tolkning av islam.

Detta antyder starkt att den dominerande tolkningen av islam i Sverige kan vara en del av lösningen snarare än problemet, samt att acceptansen för våldsbejakande islam är begränsad till väldigt små kretsar. Bland de individer som ingick i Säpos studie är svenska medborgare i majoritet – Sverige var tredje största födelsenation och 60 procent av de utlandsfödda är idag svenska medborgare, i genomsnitt sedan 12 år tillbaka. Vidare hade de flesta individerna i studien radikaliserats i Sverige, vilket innebär att förändringar i svensk invandringspolitik skulle ha liten bäring på problemet. Samtidigt har den danska situationen med restriktiv invandringspolitik och en offentlig debatt som gränsar till rasism inte minskat hotbilden mot Danmark, snarare tvärtom.

Det ska således inte förnekas att en extrem tolkning av islam och en liten minoritet av invandringen till Sverige från konfliktzoner kan ha bidragit till problemet. Men populism som tar sikte på islam eller invandring som generella fenomen skulle dels vara missriktad – det handlar om små, extremistiska sociala nätverk, inte breda religiösa eller kulturella strömningar – och dels riskera att bidra till en polarisering som bara gynnar extremister.

För det tredje bör de metoder som används i bekämpandet av terrorism noga beakta avvägningen mellan nyttan för lagvårdande myndigheter och risken för kränkningar av oskyldigas personliga integritet samt rättssäkerheten. Förslag om att Säkerhetspolisen åter skall ges möjlighet att bedriva riktad signalspaning ter sig således mycket rimliga, medan frågor kring huruvida man borde kunnat förebygga attentat genom åsiktsregistrering via sociala nätverk ter sig grovt missriktade. Lagstiftning mot uppvigling till terrorism är kontroversiellt, men kan samtidigt rätt tillämpad bidra till att begränsa en vanlig inkörsport till våldsbejakande grupper. Slutligen finns det starka skäl att diskutera hur Säpos arbete kan förbättras och effektiviseras internt, utan att organisationens mandat, metoder eller relevant lagstiftning nödvändigtvis berörs.

Debatten om terrorism och lämpliga motåtgärder lär intensifieras ytterligare under 2011. Det är dock en from förhoppning att detta framöver sker från en mer solid kunskapsgrund och med goda journalistiska metoder, istället för att pendla mellan okritiska referat från misstänkta och vidlyftiga spekulationer om planerade våldsdåd, baserat på extremt vaga källor. Svenska beslutsfattare och allmänheten behöver seriös granskande journalistik för att förstå ett komplext och emotionellt laddat problem.

MICHAEL JONSSON

doktorand vid Statsvetenskapliga Institutionen på Uppsala Universitet

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X