Annons

En officer och spionPolanskis film inte uttryck för en ”våldtäktskultur”

Jean Dujardin och Louis Garrel.
Jean Dujardin och Louis Garrel. Foto: Studio S

Dreyfusaffären bottnade i aggressiv antisemitism. Roman Polanski berättar sakligt om en skandal som saknar motstycke.

Under strecket
Publicerad

Dreyfusaffären skakade Frankrike i slutet av 1800-talet.

Foto: Studio SBild 1 av 1

Nazismens surrealistiska förbrytelser och Frankrikes beskedliga insatser i andra världskriget har på något sätt kommit att skymma det faktumet att den franska antisemitismen under det sena 1800- och tidiga 1900-talet var minst lika omfattande och aggressiv som någonsin den tyska. Pamfletter fyllda med flammande judehat duggade tätt och sålde i stora mängder. Delar av pressen hetsade frenetiskt. I nationalistiska kretsar hörde entusiastisk antisemitism helt enkelt till god ton. Och alla dessa illa tyglade energier fick fritt spelrum i samband med l’affaire Dreyfus, den epokgörande rättsskandal som militären försökte mörklägga med exemplarisk flit, men som icke desto mindre – och senare delvis just därför – skakade om hela det franska samhället. 

Det finns hur mycket som helst att säga om affärens premisser och konsekvenser – politiska och sociala. Roman Polanski fokuserar i filmen ”En officer och spion”, som bygger på Robert Harris bästsäljande thriller, på huvuddragen i själva rättssaken: hur den judiske artilleriofficeren Alfred Dreyfus fälls för förräderi, hur han vanäras offentligt inför en stor folkmassa och skickas till den ökända straffkolonin på den så kallade Djävulsön utanför franska Guyanas kust. Men vidare också – naturligtvis – hur det gradvis uppdagas att spionen finns kvar i armén och att Dreyfus måste vara oskyldig, vilket militären gör allt för att dölja.

Annons
Annons
Annons