EpikrisPoetisk obduktion av en levande kropp

Charlotte Qvandt, poet.
Charlotte Qvandt, poet. Foto: Sadura förlag

Charlotte Qvandt låter poesin skära upp kroppen i delar – men jagar egentligen ett liv bortom det fysiska, där vi är mer än bara celler och signalsubstanser. Sebastian Lönnlöv har läst en noggrann poet som öppnar upp mot filosofi och vetenskap.

Under strecket
Publicerad
Annons

I Charlotte Qvandts femte diktsamling beskrivs en obduktion steg för steg – men personen vars kropp genomsöks är inte död. Den berättarröst som leder läsaren genom processen frågar sig om känslorna verkligen inte lämnar fler fysiska spår i oss än vi känner till. Hur kan vi gå med på att så många aspekter av oss själva inte går att vidröra eller slå fast? ”Patienten kan inte känna sin själ och undrar därför om den verkligen finns.”

Dikterna i ”Epikris” balanserar det vackra och det krassa i koncentrerade texter, som oftast består av enstaka meningar. Resan genom hinnor och vävnader ger upphov till metaforer som är tillräckligt självklara för att flyta förbi och inte ställa sig i vägen, men oväntade nog för att kännas levande. Uppblossande ordfyrverkerier om ”malign vegetation” och ”hjärtat, som likt fiskar i stim vill rusa vidare” varvas med en stelare svenska: ”Vid anträffande av / för undersökningen relevant fynd / kommer detta att dokumenteras”. Resultatet blir en krock mellan nakenhet och skönhet: ”Instrumenten rasas upp som kronblad över en steril yta”. Vid avlägsnandet liknas magsäcken vid en mörkt rodnad hudhög: "ett purpurfärgat moln, klart avgränsat mot det rostfria underlaget på båren".

Annons
Annons
Annons