Recension

Hej då nu dör jagPoetisk lyster i blek tablå

Under strecket
Publicerad
Annons

Hur ska någon lyckas göra teater av Mare Kandres Quinnan och Dr Dreuf? Det är ju inte mycket scenisk laddning i situationen kring analyssoffan. När jag öppnar teaterprogrammet ser jag att jag inte varit ensam om de tankarna. Ann-Charlotte Alverfors deklarerar här sin läsning av romanen och att hon tagit fasta på galghumorn: ”Ett hest inhalerande åsneskratt åtföljt av ett brustet pojkhjärta med vådligt vassa sårkanter”.
Med skrattet och såret som utgångspunkt har det blivit ett surrealistiskt kammarspel, insnärjt i en vit kokong av spindelväv. Det mörka, gotiska i Mare Kandres roman är ersatt av en drömsk stämning på en vitpudrad scen. Här framträder två egendomliga figurer: en insektslik man och en utomjordisk barockdonna. Med en extra kavaj fastsydd på ryggen har han fått flugvingar. Hennes höga frisyr ser ut att när som helst få henne
att tippa över.

Fröken Q rör sig runt scenen med ofrivilla rörelser som om någon rycker för hårt i trådarna till en marionettdocka. Hon är en skev produkt av Dr Dreufs vetenskapliga ordning och samtidigt ett okontrollerbart hot.
Hon får dock aldrig utgöra något hot i den dramatiska strukturen på scenen. Parterna går aldrig i klinch med varandra under den timme spelet pågår. Här finns ingen psykologisk strid som kan skapa dramatisk spänning. Vi bevittnar snarare en rörlig, föränderlig tablå, med karaktärer som kommenterar varandras monologer.
Lystern ligger i det poetiska associationsrika språket och i den rymd som finns under de båda rollfigurernas berättelser. Skådespelarna har bara den egna rollfiguren att förhålla sig till i gestaltningen. Det ställer krav och ibland blir det lite glanslöst.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons